Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1870, sida 2

hämndens timma kommen ... Jag är Bengta Pedersdotter! Häftiga steg af beväpnade hördes härunder närma sig dörren till drotsens sofrum, och innan han hunnit hemta sig från sin bestörtning, rycktes dörren upp, och flera fullt jernklädda svenner syntes på dörrtröskeln. Vid skenet af en fackla, som en af dem höll högt upplyftad, såg han nu tydligt de aftärda, hårda dragen af fru Bengta, hvars brinnande ögon tycktes med en förunderlig kraft beherrska hela hans väsende, hämma blodet i hans ådror och vända hans tunga i träd. — Upp, upp, herr Krister — ropade en stämma, i hvilken han igenkände marskens budbärare — upp, nu rida vi raka vägen till marsken ... Han råder nu mera öfver eder, så visst som han råder för Sveriges rike. Orden gingo tonlöst förbi den gamle herrens öron. Han var i ordets egentliga mening vanmäktig. Han lät göra med sig hvad som helst. Och några ögonblick derefter var han fängslad och nedförd på gården, der han lades i en släda. Det dröjde något, innan Clas Lang fått fängelset öppnadt och Nils Bosson befriad, men så bar det af från Räfvelsta. Drotsen såg med en suck sina fångna svenner föras ut ur borgstugan, just som slädan vek om vid borgaled och körde fram på vägen åt Altuna kyrka. Men fru Margareta stod på höganloftsbron och sträckte i förtviflan ut sina händer i den tomma luften, och hennes tärnor stodo med bleka anleten och hopknäppta händer. Sjelsva jungfru lliana grät så häftigt, som det varit hennes egen fader, hvilken drabbats af den bråda ofärden. Fru Margareta frågade efter riddar Jost. Men han var försvunnen,