Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1870, sida 2

Denne hade dock intet annat att upplysa, an hvad som hvar och en visste, att kort före jul man funnit en gammal qvinna bebo den förfallna stugan i skogsbacken på andra sidan kyrkan, och hon hado snart kommit i rop för sin konst att koka örter till botande af sjukdomar, och köksmästaren hade då kallat henne till gården för sin dotter, hvars lif hon också räddat. — Men det rinner mig i minnet — sade till slut köksmästaren — eftersom I nu önsken träffa henne och icke kunnen finna henne, herr Krister, det rinner mig i minnet, hvad hon sade mig julqvällen, då min hustru prisade Guds moder, som skickat till oss den gamla i vår nöd, ,jag säger eder, sade hon, ,att de finnas, som önska mig lika fjärran, som I hafven önskat mig nära, och jag kommer äfven till dem en gång, men när de få mig att se, så är deras ofärd nära! Det sade hon och såg så hemsk ut dervid, som om hon stigit upp ur grafven. Och då min bustru sporde henne till, hvad hon menade med slikt tal, svarade hon efter en stund: , Han är icke långt borta, och hans stund är snart inne; väl honom, så länge han icke ser mig! — Jag säger det derför — tillade köksmästaren — att, om det låg sanning i hennes ord, och om det var I sjelf, herre, som hon menade med honom, som icke var långt borta, så är det icke skäl till att sörja öfver att hon uteblifver! — Hvart har då den stackars qvinnan tagit vägen? — sporde herr Krister efter en stunds uppehåll, hvarunder alla iakttagit tystnad. — Utan tvifvel har hon rymt härifrån! — nföll riddaren, och nu syntes ej en skymt af oro hans ansigte — förskräckelsen dref henne ut i bygden, så vida hon icke tagit sin tillflykt till närmaste systrakloster. Det var antagligt, att det förhöll sig så, som riddar Jost antydde. Emellertid måste den saken vara, sådan han var, och drotsen vände sig åter