Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1870, sida 2

fördubblade, omfattade han pinoträdet och lyftade det med den fastbundna arma qvinnan ett stycke från elden. Blixtsnabbt drog han derpå sitt svärd och högg in på de båda männen. Dessa stodo som förtrollade. Liksom den blodtörstige, af mordlust rytande tigern stundom hejdas i sitt språng och fjättras samt skyggar tillbaka för det gudomliga majestätet ur en menniskas blick, så stodo dessa vilddjurets sannskyldiga likar i första ögonblicket alldeles tillintetgjorda. Sjelfva öfverraskningen göt liksom bly i deras ådror, och innan de hunno hemta sig, blixtrade redan det hämnande svärdet för deras ögon. Den ene, som befann sig närmast dörren, föll ögonblickligen för ett hugg till marken. Den andre, som till sin klädedrägt utvisade herremannen, begagnade sig af tillfället, kastade hastigt kappan öfver sitt hufvud och sprang bakom hämnarens rygg ut genom dörren, som han hade nog själsnärvaro att slå igen efter sig. Svennen skyndade efter, men dörren gjorde motstånd och befanns vara på något sätt stängd utanför. Han såg sig omkring i rummet och hans blick stannade på trädet, vid hvilket qvinnan var bunden. Detta förde hans tankar från sin plötsliga instängning till nödvändigheten att befria det arma offret, och han grep sig genast an dermed. Inom några ögonblick var han färdig dermed och nedsatte den olyckliga på golfvet, ty någon bänk eller stol fanns icke. Så snart han öfvertygat sig om, att hon lefde, sade han mildt till henne: — Blifven stilla, moder... den sege mördaren har stängt oss inne här, men jag skall snart skaffa oss fri utgång och föra eder, dit I viljen... Blifven stilla ... Ljudet af hans röst gjorde på den gamla ett underbart intryck. Hon spratt till och förde med händerna bort håret från sitt ansigte, hvarpå kon höll dem qvar på ömse sidor om ögonen och ka