Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1870, sida 1

dem bättre, än som eder herre lärer kunna infria sina! — Min herre är ingen utan Gud allena — svarade Thorsten frimodigt — och drotsen följer jag af mitt fria val! Dermed hälsade han marsken, steg till häst och sprängde af med sina svenner, så att det gnistrade under hästhofvarne utefter gatan. Marsken fortsatte sin gång under djupa tankar, och hans broder ville icke afbryta honom. Men nu såg äfven han den mörke mannen följa vid deras sida, och när de kommo till bron, som ledde öfver ån, på hvars andra sida marskens slottslika gård var belägen, såg det ut, som om mannen aktat ställa sig i vägen för dem. — Hvem är du? — sporde då herr Thure och grep hastigt mannen om armen. Denne sökte frigöra sig, men när marsken stälde sig framför honom, stod han orörlig, och hans öga hvilade åter med sitt forskande uttryck på denne, som upprepade sin halfbroders fråga. — Jag är en olycklig man — svarade den tilltalade — om hvilken det blifvit sagdt, att jag skall blifva den mans bane, som räddat mitt lif, och jag rädes, att denna spådom skall gå i fullbordan. — Vet du då, hvem som har räddat ditt lif? — sporde marsken. — Ja, svarade mannen dröjande — jag vet det .. herr Nils Stensson på Stegeborg! — Låt då din sorg fara — yttrade marsken — hvad är ditt namn? — Rodenberg, och jag är byssemästare hos herr Nils. — Godt, godt, min vän ... så är ju all fara förbi, och du kan hafva ro i ditt sinne. — Ja, ja, I sägen det, herr marsk, men om det icke är herr Nils ...om det icke är herr Nils ... om det skulle vara någon annan, om det skulle vara I sjelf. ..!