Ett arbete bland ,,de eländaste af de elända i Stockholm. Under denna rubrik läses i , Väktaren en längre berättelse, som är egnad att sväcka menniskovänners glädje och lifligaste deltagande. Berättelsens första del lyder sålunda: Förre maskinisten J—n, som i många år tjenstgjort på fartyg, har emellanåt varit använd som bibelkolportör, och är för närvarande anställd såsom sådan i Evangeliska fosterlandsstiftelsens tjenst si hufvudstaden. Det hände sig Söndagen före jul jär 1968, då han besökte gudstjensten i Bethlehemskyrkan, att han fick se sex unga män, s. k. hamnbusar, karlar af ytterst oordentligt och förkommet utseende, komma in i kyrkan och sätta sig i en bänk. Denna syn uppväckte hos honom sett serdeles deltagande, och ban kände sig kraftigt manad att bedja för dessa menniskors frälsning. Han skaffade dem psalmböcker, så att de kunde instämma i sången, och önskade innerligt att de måtte dröja till gudstjenstens slut, då ban visste hvad han ville göra. Men två gingo snart, de andra två följde om en stund och endast två stannade qvar till slutet. Ilan bjöd dem med sig till ett bekant matställe, och tänkte: ,,Om nu John Ashvorth vore här! — , Men, rättade han sin tanke, ,,om ej John Ashvorth finnes i detta vårt samhälle, så finnes dock en annan, de eländas rätte IIjelpare. På matstället funno de ett bord ledigt, der dessa sattes, och med af hunger och dålig medfart skälfvande händer togo de sig sin föda. Hvad J—n för öfrigt talade med dem om själens välfärd, biföllo de gerna, då de sågo att han ville ge dem mat. Den ene var från staden, den andre från landsorten, båda uthungrade, haltnakna, och sörfrusna. J—n kände en synnerlig maning att göra något varaktigt för dessa. Samma eftermiddag, då han besökte ynglingaföreningens lokal, som står under hans uppsigt, berättade han händelsen, och de dervarande unga mänuen omfattade lifligt saken, gjorde den till ämne för samtal och bön, och sköto tillsammans dertill ett par rdr. Under veckan erhöll han några små bidrag af flera personer, för hvilka han meddelade sin plan att söka rädda de uslingar, med hvilka han sålunda gjort bekantskap. Nästa Söndag i samma bänk som sist, voro fyra, de två gamla jemte två nya. Åter gaf han dem mat, och på aftonen i ynglingaföreningen fortfor insamlingen. Tredje Söndagen kommo sex i samma bänk, och alltid de gamla, förande med sig förstärkning, och alitid af samma klass, den uslaste, som under dagen vandrar omkring utan mål, och till natten bar ett skjul, en förstuga eller trappa till hvilostad, och synes utan hopp om att någonsin vinna fast fot hvarken till kropp eller själ. Fjerde Söndagen bad den ene af de förstkomne I—n om en bibel. I veckan gick J—n derför till doktor Rohtlieb, bibelsällskapets sekreterare, och erhöll 10 nya testamenten till skänks. Han beslöt att ge sina vänner lexor i dessa testamenten, och då de kommo igen femte Söndagen och deras antal uppgick till 11, skref han hvars och ens namn, i hvar sitt testamente, och ålade dem att lära sig lexan till följande Söndagen. De fingo Joh. 1: 1—3. Alla fingo de fortfarande mat på samma matställe der de börjat. I ynglingaföreningen skulle de infinna sig och uppläsa sina lexor. Då de på sjette Söndagen kommo, kunde hvar och en någon vers, och en af dem hade lärt sig nio. De fingo nu lof att komma äfven på Tisdagsastnarne. Under tiden hade J—n från I. K. II. prinsessan Eugenia, som erhållit vetskap af förhållandet, fått anbud om en tunna sill, om han ville göra något mera för karlarne. Ilan hade dock svarat att han hellre för deras räkning önskade penningehjelp. Men nu, då de skulle komma på Tisdagen, tänkte han att silltunnan kunde bli af god nytta. Första Tisdagen kom en bagare och skänkte honom bröd och smör; sjelf köpte han dricka. Sedan karlarne läst upp sina lexor och han undervisat dem deruti, fingo de sjunga, uppstämma tacksägelse, och så njuta den goda måltiden. Under Tisdagen skänkte en vaktmästare måltiden och hans hustru bar den dit. Skaran växte, och bibelsällskapet skänkte ännu nio testamenten. Men alla dessa karlar voro så godt som halfnakna, höljda at smuts och ohyra. J-—n insåg nödvändigheten af att omkläda dem, om han skulle kunna bringa dem till ordning och skaffa dem nyttigt arbete. Så inköpte han billiga skjortor af skyddsföreningen, och lyckades snart få en temlig uppsättning af skor och kläder. En man af ynglingaföreningen följde hela hopen till en badinrättning, der de blefvo rena, naglar och hår klipptes, och man kunde knappt mer känna igen dem. Men nu vågade han ej låta dem ligga qvar hvar som helst. I slutet af Januari 1869 hörde han, att en byggmästare på norr hade att hyra ut ett bageri med två rum och kök. Ilan gick till denne, och omtalade förhållandet. Byggmästaren svarade då, rörd, att han aldrig hade hört omtalas ett dylikt företag, och erbjöd med hjertlighet att lemna rommen för ingenting. Men J—n vågade ej detta, ifall någon oordning kunde inträffa, och de då möjligen blefve utvisade. Ilan erbjöd en låg hyra,