Midådagsbjudningen. (Ur Riellman-Göransons eflerlemnade papper.) ) En bonde hörde annandagen på hur presten läste hvad Johannes skref om den uppståndne, hur han talte så på stranden: ,,Barn, haen I ej någonting till mats?. — Af anden bonden fattad blef, att himmelriket upplät sig omkring hans själ. Han bad: , Ack, Herre Jesu Christ, Du frågar detta! Mat det har jag visst, Du gaf mig nog; låt mig få bjuda dig på middag nästa Söndag hem till mig; Jag är en stackars fattig bonde blott, jag kan ej bjuda dig på något godt; men du ju brukar gå till syndare, kom ock en gång till mig, barmhertige.t Så gick han hem till sitt förnöjd och glad, hvar dag i veckan samma bön ban bad. Om Lördags morgon sade han till slut till hustrun så: ,, Vag alle det bästa fram, red till kalas, ja, slagta du ett lam, gör golfvet hvitt, strö bra med granris ut, ty vet, i morgon middag kommer hit en hög och aktad gäst; gör all din flit, kläd barnen väl, gör allting ren. och rätt. Vår gäst skall tagas mot på bästa sätt. Då hoppa barnen glada om hvarann och fråga: ,, Kära far, bvad heter han? Och modren säger: ,,Käre, svara dem, har du en herre bjudit till vårt hem ? Han svarar ej; i undran falla de; men glädjen lyser i hans anlete. På Söndags morgon kyrkans klockor gå, i sol på vallen män och qvinnor stå, och åter suckar sadren innerlig: ,.Du milde Herre Jesu, kom till mig! Vid ditt bord spisar du mig alltid fritt, Du gode Herre, kom i dag till mitt. Men när församlingen ur kyrkan går, vid spiselbrasan modren ilrig står, i grytan fräser steken brun och fet, på bordet ligger duken hvit och slät; nu gamla dalkarlsuret reen slår ett; men ingen gäst man ännu hade sett. Och modren ängslas, när det snart slår tu bon suckar: Att han dröjer så ännu, i och soppan kokar in allt mer! De små stå hungriga och ingenting de få. yUIlvad heter han? så hon till orda tog, du har visst icke bjudit honom nog? Men fadren vinkar till sig sina små: ,.Han dröjer, säkert kommer ban ändå! Till himlen lyfter far sitt anlete och knäpper händren, talar bedjande: 0 Jesu Christe, kom, vår gäst nu blif, Du gaf oss allt, dig sjelf nu åt oss gif! Då klappar det på dörrn. På tröskeln står ett fattigt litet barn, med ljusgult hår: Guds frid! Jag lider mycken, mycken nöd, för Jesu skull gif mig en beta bröd! Då svarar far: ,, Välkommen, kära gäst! Vi stå och vänta just på dig som bäst, du dröjt, men det är icke än för sent, sitt ned och ät, af hjertat allt är ment. Till bordet förs den faderlösa fram och modren skär utaf sitt stekta lam. Nu barn, så far, ,förstån I väl, att jag bjöd Herren Jesus sjelf till oss i dag. Jag visste nog att, när man bjuder i sitt hjertas enfald, går han ej förbi. Han kom; han stannar qvar hos oss. Just så är Jesus bär med en af sina små. ) Meddeladt af Posttid:n, som tillika underrättar, att en upplaga af skaldens samlade dikter, bland hvilka flera ännu otryckta, är under utgifvande för att, som man hoppas, utkomma till julen.