Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1870, sida 2

han kom, hvilade äfven öfver hans anlete samma dystra mod, samma mörker, som öfver de andras. Han ställde sig i ett hörn af rummet, och de andra herrarne rundt omkring midt för facklan, så att ljuset från henne föll snedt ned öfver dem och belyste guldkedjorna och silfveroch guldbroderierna på deras tröjor och axelkappor. — Många ord behöfvas icke — började drotsen, sedan han sett sig omkring och liksom vunnit styrka at den dystra kraft, som framblickade ur hvarje anlete — många ord behöfvas icke för att framställa sakerna sådana, som de nu äro. Mig synes det, som om vi stode vid sjelfva ingången till den örtagård, som är vår fullt ut lika mycket som hans, hvilken häft sig upp till örtagårdsmästare och vår herre, och nu är det så långt kommet, att vi måste visa ut ur örtagården denne vår herre, eller ock gäller det våra lif. — Bort med honom, bort ...! — gick der ett mummel från de mörka herrarnes läppar. — Ären I med mig enige derom, ädle herrar, fränder och vänner — tortsatte drotsen — då äro vi ock på det klara med hvad som nu är att göra. Här gifves icke efter allt hvad jag, fattige man, kan se någon annan utgång ur den skymning, hvari vi befinna oss, än med svärd och udd. Gud är mitt vittne, huru jag skrider nödd och tvungen till blodsutgjutelse, och huru gerna jag omfattar hvarje annat medel till räddning, ... men det finnes icke, jag ser mig förgäfves omkring, likervis som jag fåfängt spanar efter en solstråle i natten ... derför upp till striden! Svärdet skall nu afgöra saken mellan oss och Carl Knutsson. — Ja, ja! — utropade de kringstående — svärdet skall afgöra saken, svärdet skall afgöra saken! — Så låtom oss svärja — började drotsen med högtidlig stämma, sedan det åter blifvit tyst — låtom oss svärja att utan svek och arga list stå hvarandra bi som bröder, i motoch medgång, i