Upsala på vägen till Enköping nu för några dagar sedan. — Hm — mumlade herr Krister — just nu behöfde vi dock ett hufvud sådant som hans... Helsen honom från mig, svärson, och sägen honom, att han träffar mig på Räfvelstad och att jag tränger till ett godt råd af honom. Under det han yttrade detta, fattade han i dörrlåset och gick uppför de två trappstegen i dörröppningen. De båda herrarne försvunno. Men vid den nu snart ntbrunna facklans slämtande sken syntes tätt invid pelaren en skugga och en ihålig stämma hviskade: — Du leker en lek på lif och död... väl an, på Räfvelstad träffas vi åter! Och skuggan skred långsamt mot det bortesta hörnet, der hon liksom smälte tillsammans med mörkret. Det hördes i detsamma ett ljud, liksom när en väl huggen stenflisa faller in i sin ram. En af drotsens svenner, som blifvit skickad att släcka facklan, stod blek och skälfvande och lutade sig mot dörren. Han hade sett skuggan gå från pelaren och försvinna. (fForts.)