Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1870, sida 2

sorg och fröjd. Hvad som öfvergår den ena, det gånge ock öfver den andra, så hjelpe oss Gud och Sanct Erik konung! Drotsen drog sitt svärd och sträckte det ut framför sig, och alla de andra följde hans före döme och höllo sina svärd, så att uddarna möttes vid drotsens. Det glimmade så hemskt vid fackelskenet, som om det varit gygiar-solen, hvars dunkla strålar enligt sagan belysa de onda jättarna bland bergen. Hvar och en af riddarne eftersade eden och bekräftade den med de vanliga orden: — Så hjelpe oss Gud och Sanct Erik konung! Det uppstod en djup tystnad i hvalfvet, hvarunder man endast hörde rasslandet af svärden, då de stuckos in i sina skidor. Derpå började man öfverlägga om, huru man skulle gå till väga för att i alla stycken försäkra sig om framgång. Det beslöts då, att drotsen skulle begifva sig uppåt landet för att på fullt allvar träda i samband med dalkarlarne, och att man skulle uppsätta en skrift och sända marsken, hvari man rent ut sade honom, hvad man ville och åsyftade, så att han visste, hvad han hade att rätta sig efter. Att deltaga i det förestående mötet i Söderköping kom naturligtvis icke i fråga, och slotten borde ofördröjligen sättas i försvarstillstånd. Sedan man sålunda, så vidt sig göra lät, på bästa sätt sökt ordna allt, aflägsnade sig herrarne från tornrummet, den ene efter den andre. Drotsen och herr Bengt Jönsson dröjde ensamma qvar. — Det är då edert beslut, svärfader — sporde den sistnämnde — att lemna Nyköping och draga norrut? — Visserligen, käre son, visserligen! — genmälte drotsen. — På Räfvelstad vill jag taga mitt vinterviste. Der ligger jag godt till hands för hvad helst som kan inträffa. Förvara de blott slotten här nere, så skolen I se, att jag vill börja en lek, som man länge skall minnas i Sveriges land!