GENS BOLAGS TRYCGKERI. il ot) par bland statsrevisorerna, som sjelfve vor gt kandidater till fullmäktigoch sppleant en skap i riksgäldskontoret, spelade, såson is-bekant är, en roll vid förlidet års fullmäk na tigval. Den framgång lånet rönte i Eng es land och den vinst låneöfvertagarne til es I följd deraf gjorde på affären, hade väck ra till lif den kongl. svenska afundsjukan, son et icke förmådde inse, att ingenting kunde la vara för vår kredit och för möjligen ifrålesgakommande framtida låneoperationer 101 svenska statens räkning fördelaktigare, är es att låneöfvertagarne gjorde en god affär n På lånet. Den nämnda föreställningen förn klarar emellertid beslutet i Andra Fammaren. I Första kammaren gjordes äfven ett litet försök att åstadkomma ett liknande beslut, men det misslyckades alldeles. Det var der hr Nordström, som bragte saken på tal. Hr N. hade på sin tid att lida så mycken smålek för det af honom r negocierade 1861 års lån, att han nu icke tyckes med fullkomligt jemnmod kunna bevittna, att hans efterträdare i fullmägtigskapet skulle slippa undan alldeles oplockade för det lån de negocierat. I formelt afseende förefaller det likväl rätt egendomligt, att man vill göra det till ett åliggande för statsutskottet att yttra sig öfver ett ämne, som icke från statsrevisorernas sida, d. v. s. från majoritetens ibland dem, blifvit gjord till föremål för någon anmärkning. Det är cen reservant i bland revisorerna, som rört vid frågan, men statsutskottet torde knappast kunna anses förpligtadt att åt en sådan afvikando mening egna någon uppmärksamhet soch göra den till föremål för något dess yyttrande, aldrahelst om utskottet icke delar de af reservanten framställda äsigter. ——— — I Det torde icke hafva undsallit eder med hvilket lif man i pressen, samt vid föreläsningar och disputationer, återupptagit den gamla tvisten om bredeller smalspåriga jernvägar. Det är, allt detta, förpostfäktningar, som föregå den stora hufvuddrabbningen i detta ämne, som väl lärer förestå i kamrarne då statsutskottet i sinom tid besvarar återremissen af den del af dess jernvägsbetänkande, som athandlade den ifrågasatta förändringen af byggnadssystem. Jag vill icke här kasta mig in i kontroversen, utan blott nämna ett par ord om den för sin ovanlighets skull rätt märkliga disputationsakten mellan friherre A. C. Raab och kapten Nerman, under grefve Henning Ilamiltons presidium. Visserligen slitas svårligen tvister, i hvilka ingå så många och så vidlyftiga kalkyler, genom en dylik disputation, men otvifvelaktigt är, att om båda kämparne varit fullt förtrogna med ämnet och förstått att på ett tilltalande sätt förfäkta sina åsigter och med någon grad af snarsyndighet upptaga till vederläggning motståndarens, skulle meningsutbytet kunnat väsendtligen bidraga att reda begrep pen i frågan hos dem, som ville derom bilda sig en föreställning. Nu kan man emellertid knappast anse, att detta ändamål vanns i så hög grad som det borde kunnat ske. Det kan icke nekas att ar de två var friherre Raab, ehuru icke fackman, den som var bäst laddad med argumenter, och hans större vana vid den paramentariska debatten gaf honom dessutom tt icke obetydligt öfvertag öfver motstånlaren i repliken. Men frih. Raab kunde cke — ehuru gammal riksdagsman — notstå begäret att hålla ett tal i större til och af större dimensioner, och då lertill kom att hans framställning nu, såom vanligt, icke var alltför flytande och ifvande, så hände att en god del af det början mycket talrika auditoriet var pptröttadt och började troppa af innan chlandlingen af teserna egentligen tagit in början. Och Gud vete huru länge hr riherren, hänförd af sin ifver för saken, ch något litet derjomte mallända af nöet att höra sin egen stämma, hade fortatt sin inledning, om ej grefvo Ilamilton enom ett artigt och förbindligt leende ändt sig till talaren och dermed gifvit n vink om att han borde komma till saen. Kapten Nerman å sin sida tycktes afva misstrott sin förmåga att på stående t upptaga motståndarens argumenter, och an hade derföre författat en vidlyftig kriftlig ahandling till försvar för sin föra sats. Detta blef dock, såsom lätt in;s, icke egentligen svar på tal och fick iledes väl karakteren af ett föredrag i mnet, men icke af en disputation. I de rsök han redan gjorde att ex tempore emöta några at friherre Raabs argumenr visade han sig mindre lycklig, och det ef alltier och mer tydligt att hr Neran icke var rätta personen att responera för de bredspåriga banorna. Hade in haft en motståndare, som med litet indre omgångar pressat honom med på k direkt gående argumenter och spörjsål, skulle han säkert kommit att göra 1 ännu sämre figur än nu blef händelsen. ågra små episoder lifvade för öfrigt den ngvariga och temmeligen tröttande förindlingen, såsom t. ex. då friherre Raab vostroferade en eller annan af de tillståsvarande ingeniörerna. —,Jag ser att mten Nordenfelt skakar på hufvudet, en så förhåller det sig som jag uppgilt. ,Ar det icke på det viset hr ötver( . ie 12( —