Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1870, sida 2

Då undertecknade. ledamöter i den af hrr stadsfullmäktige den 22 April 15869 tillsatta beredning, för ytt ; utredning af frågan om Landalabergens införlifvande med Göteborgs stad, hafva en från pluralitetens i beredningen den 13 December nämnda år undertecknade betänkande i flera vigtiga punkter afvikande åsigt, få vi härmed mot samma betänkande afgifva nedanstående reservation, under anhållan att hrr stadsfullmäktige behagade egna densamma all den uppmärksamhet, som sakens vigt påkallar. Beredningens ledamöter hafva — i ändamål att få utrönt dels till huru stort antal befolkningen i Landala uppgår, dels hvarifrån den inflyttat och dels hvarest samma befolkning före inflyttningen rätteligen varit mantalsskrilven — vid besök på stället och med ledning af den utaf undertecknad, Busck, förut till hrr stadsfullmäktige inlemnade fullständiga förteckning öfver ifrågavarande befolkning, antecknat de uppgifter, som der anträffade personer i sådant afsecede lemnat, samt för jemtörelse med dessa uppgitter infordrat vederbörande mantalsskrifvares bevis om skattskrifningen; och har deraf framgått, att invånarnes antal uppgår till omkring 1,200 personer, att 170 af dessa funnits antecknade i stidens mantalsuppgifter och således förut tillhört staden; men dervid få vi erinra, att i detta amal 170 ej är, som sig bordt vid folkräkning, inbegripet antalet af hustrur och barn, hvilket uppgår till ej mindre än 408, efter hvad förda och tillgängliga anteckningar gifva vid handen, så att rätta summan utgör sammanlagd 5375 personer celler omkring haltva antalet af den i Landala boende befolkning. Dessutom vilja vi, såsom forklaringsgrund, hvarföre ännu flera icke återfunnits i staden mantalsskrifne, erinra, dels att vid beredningsledamöternas besök i Landalabergen åtskilliga der boende, i staden mantalsskrifne, för tilltället ej anträffats och derför ej tazits i beräkning, dels att åtskillige antagligen lemat beredningen oriktiga eller åtminstone ofullstänliga uppgifter om rote och nummer på deras förra bostad i staden, och alltså icke funnits der antecknade, dels att bevis icke infordrats från manrifvaren ötver de personer, som uppgifvit sig fva varit i Majorna boende före Majornas föraning med staden, men derefter bosatt sig i Landalabergen. At de i mantalsförteckningarne ä nne ofvan omförmälde 578 personer hafva e mindre än 220 åtnjutit understöd från Göteborgs fattigvård under åren 1568 och 19869, jemte 244 andra i Landalabergen boende personer, som icke i mantalstörteckningarne för staden kunnat återfinnas, men k förut der varit boende och haft sin sörjningsort, helst de i annat fall icke af stadens fattigvård erbållit understö Till herrar stadsfullmäktige i Göteborg. I följd af äro vi fullt öfvertygade, att vid en noggrannare undersökning och uppteckning otvitvelaktigt skall ådagaläggas, att at den i Landalabergen boende befolkning, uppgående till omkring 1,200 personer, minst 1,000 före deras inflyttning dit under längre eller kortare tid varit boende i Göteborg och således der bort vara mantalsskrifne, i hvilket afseende vi tillåta oss hän till förut omnämnda förteckning öfver ifrågavararde befolkning, som upplyser om den tid hvar och en säger sig hafva varit boende i staden. Då man således icke kan frångå, att det öfvervägande antalet af Landalabetolkningen före deras inflyttning dit tillhört staden, att alla de, som äro arbetsföra, haft och fortfarande söka sitt uppehälle och sin arbetsförtjenst i staden, (att de icke inflyttat till Landala, för att inom Örgryte söka arbetsförtjenst, är för hvar och en uppenbart), att denna befolkning utgöres af stadens mest utblottade medlemmar, hvilket bäst synes af det stora antalet understödstagare, så har man att söka utreda den frågan: af hvad anledning hafva dessa personer inflyttat till Landala, då de likväl med alla band voro fästade vid stader. ? — Y. besvarande af densamma hafva vi å hufvudsakligen att hänvisa på det, särskildt af hrr stadsfullmäktige kända faktum, att det hittills icke inom stadens område funnits tomtplatser, i afseende på billighet i pris, möjliga att förvärfvas af arbetare. Då man således icke gerna kan bestrida att förhållandet är sådant, så uppstår åter en annan fråga: har Göteborgs stad hvarken juridisk eller moralisk skyldighet att antaga sig dessa sina medlemmar, fastän de till följd af omständigheternas kraf måst, för erhållande af nödiga bostäder, flytta några alnar utom stadens gräns? — Ilvad den juridiska sidan af frågan angår, så tilltro vi oss icke kunna tillfredsställande besvara densamma, men hvad deremot den moraliska beträffar, så kunna vi aldrig frångå, att staden från billighetens synpunkt ovilkorligen har en sådan skyldighet. Vi hafva hört den åsigten framkastas, att staden icke kan anses hafva någon förbindelse gentemot den stora skara arbetare, som särdeles under åren 1855—1867 inflyttat, först till Göteborg och edermera till Land Till bemötande af denna åsigt bedja vi få framhålla, att det var stadens eget stora behof af arbetskrafter, som gaf anledning till denna inflyttning, och att tiderna, som under de 2 å 3 sednaste åren varit allt annat än gynsamma i alla grenar, vållat det för tillfället stora öfverskottet af arbetare; men man kan väl ej begära, att dessa arbetare, som under flera år åt staden offrat sina bästa krafter, nu skola återvända till sina förra landtkommuner. Att bristen på arbetare för få år tillbaka var ganska kännbar härstädes, kan vitsordas af alla dem, som då voro i behof af större arbetsstyrka, och bevisas dessutom bäst genom de höga dagspenningar, som då betingades, t. ex. för goda murare, hvilka då hade 4å 112 rdr pr dag, men sistlidne sommar fingo nöja sig med mindre än hälften. Beredningens flesta ledamöter hafva uttalat den åsigten, att, så länge egendomen Landala befinnes i annans än stadens ego, all trygghet saknas mot ett fortsatt bebyggande, inom längre eller kortare tid, af annat tillgränsande område, hvilket på enahanda sätt och af lika anledning kunde ifrågaas att böra inlösas af staden och med denna införlifvas, samt på denna grund ansett sig böra atstyrka framställningen om Landalabergens förening med Göteborg, ätven med den relativt låga kostnad, hvarför ifrågavarande bebyggda område kan inlösas. Till bemötande af denna pluralitetens åsigt, få vi anföra de skäl, hvarpå vi grunda den fasta öfvertygelsen, att något vidare sådant bebyggande inom Örgryte kommun icke kan ifrågakomma, och dessa äro: dels har för kommunen blifvit antagen en ordningsstadga, i närmaste öfverensstämmelse med stadens byggnadsordning, hvilken förhindrar att, i likhet med hvad hittills skett i Landala, uppföra boningshus utan all kontroll, och blifver det derigenom hädanefter lika dyrt att uppföra husi Örgryte som på stadens grund. Stadgan bestämmer äfven, bland innat, att jordegare, som härefter upplåter sin jord till bebyggande, skall vara skyldig, då invånarnes antal ökas, på egen bekostnad aflöna såväl en kronorättare, som en uppsyningsman för fattigvården, inom det område han upplåtit; dels har konungens befallningshafvande förpligtat egarne af hemmansdelen Landala att till kommunens fattigvård (utöfver deras ordinarie afgifer) betala 5 rdr rmt för hvarje matlag der, som faller fattigvården till last, — ett beslut, som utan ul fråga afhäller de allra flesta jordegare att upplåta sin jord för sådant ändamål, som skett å Landala; dels finnes icke inom Örgryte någon mera så väl belägen plats, som den bebyggda delen at Lanlala, för sådane arbetare, hvilka hafva sina syselsättningar i staden och dess hamnar, emedan le skulle få alltför lång väg till och ifrån arbetsnlatsen; dels hafva invånarne i Landala, både husegare ch hyresgäster, kommit till full insigt af de många och stora obehag, de hafva af att vara boende i n landskommun; detta visar sig bäst deraf, att inder de tre senaste åren icke några byggnader ler blifvit uppförda, utan tvertom att de börja edrifva och bortföra sådana; dels — något som vi anse vara af stor vigt — ar staden nu börjat å Brandtdala upplåta billige 2e2 — 2A—