goda råd och hastiga, att icke viggen må slå ned ibland oss alldeles oförberedda. Må vi derför om en timma mötas, der vi kunna ostörda fatta sådana beslut, som månde lända oss till det bästa. Drotsen lemnade rummet, och de öfriga herrarne följde hans föredöme, så att snart endast riddar Bo och hans son voro qvar. Då fattade denne fadrens hand och bad med rörd stämma: — Fader, fader, följen mig till marsken! Fadren sköt med mörk blick sonen ifrån sig, men lade derpå sina händer på hans skuldror och såg på honom länge och forskande. — Son — sade han slutligen — käre son, må du gå den väg, som ditt samvete bjuder dig, och må din moders anda hvila öfver dig. Men se till, se granneligen till, att du icke snafvar och faller, ty icke jag och icke din broder eller någon af dina fränder eger makt att resa dig upp. Gud vare med dig. Derpå omfamnade han honom och lemnade hastigt rummet. En stund derefter red Nils Bosson från Nyköpings slott på vägen till Strengnäs, der han skulle träffa biskop Thomas och af honom erhålla det svar med sig till marsken, som han icke kunnat få, då han på bortvägen öfver en dag dröjde hos sin gamle lärare och vän. (Forts.)