Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1870, sida 2

och de lemnade mig detta bref till eder, svärsader! — Och hvad låter den stränge marsken eder medföra för bud? — sporde drotsen, ännu hållande det mottagna brefvet i handen. — Så mycket låter han säga eder, och det sade han i går inför erkebiskopen och de andra församlade herrarne, att viljen I troget stå honom bi och ej något band mot riket binda, då vill han skifta eder det bästa, likervis som om I voren hans käre fader. Men der som han finner eder vilja gå mot riket och indraga konungen mot hans vilja och till hans skada, så säger han eder det frilika, att han vill fara efter edert värsta, som haden I slagit hans egen fader ihjäl! — Såå, det der är ord och inga visor — yttrade herr Krister. — Men det är nu min käre sons tid att svärma, vår torde väl ock en gång komma, ädle fränder och vänner! Det låter nästan, som om den stränge marsken rent ut anklagade oss för förräderi! — I sägen det, återtog Bengt Jönsson — sådana tidender hade marsken fått, att han vet, det och edra vänper stämpla mot honom. Sjelf iren I värst, och dernäst I herr Nils Stensson iskrifven såsom hans fiender och att vilja indraga konung Erik i riket! Under den tystnad, som nu inträdde, öppnade Irotsen biskoparnes bref, hvilket innehöll fulistänlig redogörelse för hvad som inträffat på samnankomsten i Enköping. Man såg, huru dervid skärpan växte i den gamle mannens ögon, under let att de fårade kinderna färgades at en matt odnad. När han slutat läsningen, lät han handen ned brefvet långsamt sjunka ned till sin sida ich sade, omfattande med andra handen fästet af itt svärd. — Nu stånda sakerna så, att vi få blanda alt i julölet, fränder och vänner, och mig synes let bättre att börja med det förra. Här fordras