Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1870, sida 2

skande — som jag ock har förnummit hans bud till mig ... hafven I något att tillägga? — Nej, om icke en varning för eder sjelf, gamle herr Krister! — En varning till mig ... för hvem, för hvad? — Det händer stundom, att vi derute på hafvet få mera att veta, än hvad I på landbacken kunnen tänka eder till... Jag kunde nämna ett namn, som för eder torde vara att tänka på, herr Krister! — Så nämnen det! — Erik Puke! Drotsen sade ingenting, men det syntes tydligt, att detta namn utöfvade på honom ett mäktigt inflytande. Ögonbrynen sammandrogos och underläppen sköt fram, så att knäfvelborrarne tryckte hårdt mot näsan, medan blicken hvilade på lyktan, hvilken han ännu höll i handen, ehuru han ställde henne mot bordskifvan. När han efter en stund såg upp, var blicken skum och dyster. — Med den gamle hertigen har Erik Puke intet att skaffa! — mumlade han för sig sjelf, och fattade lyktan för att gå. — Hämnd! — ljöd åter den hemska rösten. Med en skräll, som genljöd i hela tornet, slöt den gamle herrn till dörren efter sig och Magnus och skyndade, så fort hans ålder och hans sinnesrörelse tilläto honom, uppför trappan.