Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1870, sida 2

marskens sida! ... Der hafven I mitt ord i detta ärende! . . . Konungens bud till eder har jag framfört, något derutöfver har jag icke åtagit mig, och hvad I kunnen anse godt och nyttigt att göra och låta till konungens ankomst, det månden I afgöra med eder sjelf och edra vänner, icke med mig! — I fören der ett stolt tal, Magnus Bengtsson — genmälte drotsen — sen till att I icke utlofven mer än I kunnen hålla! Torde hända, när I härnäst fån höra tidender hemifrån, skolen I höra, det Nils Bosson vändt sig från marsken till konungen . .. han är helt ung och råder ej ännu för sig sjelf, hans sinne är lätt att ändra. — Den dagen skolen I aldrig se, så vidt jag känner mitt syskonbarn! — afbröt häftigt Magnus, och liksom längtande att snart få ett slut på detta sammanträde, tillade han: — dock månde det blitva dermed, huru det vill, så går jag min väg ... och nu, herr drots, hvad gifven I mig för belöning till konung Erik tillbaka? Herr Krister besinnade sig en stund, och derpå sade hau: — Helsa konung Erik, min nådige herre, att på mig och de mina kan han lita, och hvad på oss ankommer, skall han säkert kunna räkna på hämnd öfver sina fiender! — Hämnd! — ljöd det liksom ett eko från den mörkaste delen af rummet. De båda männen studsade. Drotsen grep hastigt efter lyktan, höll henne högt öfver sitt hufvud och gick rakt fram till det hörn, hvarifrån ljudet hörts. Men derfanns ingen. Han stod der länge och såg på hvarje liten springa i stenmuren; der fanns dock intet att upptäcka. Slutligen sänkte han sagta lyktan och gick tillbaka mot pelaren. Hans ansigte var blekt, och handen, som höll lyktan, darrade. — I hafven förnummit mitt svar till konungen, Magnus Bengtsson — sade han mycket bråd