Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1870, sida 2

tullafgifter å ost, smör och spanmål, m. m., och måtte dess enigt fattade beslut hafva tydligt visat protektionismen, att dess rol är i Sverige utspelt! Vår frejdade landsman, kapten John Ericsson i Newyork, har åter framkommit med en uppfinning på det militära området, som är egnad att väcka stort uppseende. Knappt hade han, genom konstruktionen af sina bepansrade tornfartyg, gifvit åt försvarskraften till sjös en hittills okänd styrka, förrän han konstruerar ett anfallsvapen, som skall krossa äfven det starkaste pansarfartyg. Detta vapen består i en s. k. torpedo, som rör sig i vattnet såsom en fisk, uti en gifven riktning och på ganska långt afstånd, hvarom allt den framställning gifver närmare besked, som vi, efter Aftonbladet, återgifva på ett annat rum i dagens blad. I sjelfva verket måste likväl detta fruktansvärda anfallsvapen blifva ett medel i försvarets hand, kommande, likasom alla nutidens stora uppfinningar på förstörelseredskapens område, den defensiva kratten till godo. Det är blott en utveckling af det system, som inträdde med de första skjutvapnen efter upptäckten af det märkvärdigaste af alla sprängmedel: krutet. å blifra särskilt de från Amerika hemtade snabboch längskjutande gevär de igtigaste försvarsmedel, om de också i första ögonblicket synas hafva kommit anfallskraften företrädesvis till godo. Dessa nya vapen måste nemligen gifva krigskonsten den riktning, att hvarje soldat bör söka skydd eller betäckning mot fiendens skott. Den som ligger under ett sådant skydd, vare sig bakom en stenmur, i ett busksnår eller i ett dike, nedskjuter kallblodigt den framtågande fienden, som under sitt anfall icke kan hålla sig så skyddad, vare sig han framgår i kolonn eller spridd ordning. Det hjelper honom ej att anfalla i språngmarsch, ty inom en minut — den minsta tid han behöfver att hinna från yttersta skotthållet till den dolda skytten — har han att möta 10 kulor ur en gevärspipa. Bajonettanfallet är härmed omöjliggjordt, och bajonetten skall snart vara ett lika föråldradt vapen som det gamla slagsvärdet. Det inses genast, att detta nya stridssätt kommer helt och hållet försvaret till godo. Den i ett land inbrytande fienden, som i öfrigt aldrig kan i alla detaljer känna landets terränger, möter i hvarje skogsmark, i hvarje häck, en trupp af dolda skyttar, hvilkas kulor fälla till jorden den obetäckte angriparen, trots all havs , militära anda och all hans manöver-färdighet. Hade det lilla Danmark varit så utrustadt, när det sista gången bade att motstå den tyska invasionen, så hade säkerligen utgången blifvit en annan än den, som nu blef följden af militärismens kortsynthet och traditioner. Enahanda rol synas oss kapten Lricssons torpedos skola komma att spela i fråga om sjöförsvaret. Den anfallande fienden måste komma på skepp, låt vara än så starkt bepansrade. Försvararne ligga bakom sina klippor eller fasta fästningsmurar och utsända, sjelfva oåtkomlige, sina torpedos, som krossa de starkaste fartyg och sänka deras manskap i hafvet. Men inga trupper kunna öfverföras på dessa farliga tingestar; de tillhöra helt och hållet försvararen. Ett land, som icke vill anfalla någon, utan endast önskar vara i fred, kan således undvara alla dessa dyrbara pansarskepp, för att i dvras ställe på sina kuster, vid inloppen till sina städer och andra vigtiga farleder, hafva förråd af torpedos — våra klippor låta sig väl aptera till förvaringsrum — jemte manskap, som förstår att använda dem. Om cåcom vi hannac Manna unhnninöo