Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1870, sida 1

Svennen hann ej längre, förr än främlingen fattade krampaktigt om hans hand. En blick af förtvitflan, en blick, som gränsade till vanvett, bröt fram under de mörka, sammandragna ögonbrynen, och en suck frampressades öfver de sammanbitna läpparna, som om orden, hvilka kan ville uttala, brutits sönder. Så släppte han svennens hand, gat sin häst sporrarna och försvann som ett svart moln för himmelens jagande storm, som en skugga, hvilken lik folkungahertigen af samvetsqval drifvits upp ur sin graf att vandra forna stigar, att sucka och sörja. Den korta vägen fram till slottet tillryggalades inom några få ögonblick, och först framför borgporten upphanns främlingen af svennen, hvilken, så fort de voro inkomna på borggården och stigit af hästarna, förde honom upp för slottstrappan till det rum, der herr Krister vistades. Det var samma rum, der ekebiskop Olof dog, och ännu satt helgontaflan i fönstersmygen och återkastade strålarna från spiselelden. Herr Krister satt till och med i samma karmstol, hvari erkebiskopen drog sin sista suck. Han tycktes hafva blifvit betydligt äldre på några dagar. Fårorna lade sig djupare på hans panna och kinder, och det hvita håret hängde oordnadt kring flöjelskragen på hans liftröja. Han såg upp, när den främmande inträdde, och en skymt at tillfredsställelse öfverfor hans anlete. Han räckte fram handen och sade leende: — Varen välkommen Magnus Bengtsson. . . och måtten I komma i en lycklig stund! Edert bud, som förde till mig underrättelsen om eder ankomst, träffade mig kort efter sedan jag kom hit från marsken . . . min . .. nådige . . . herres . . . bröllop i Stockholm. Han betonade på ett eget sätt de tre orden: min nådige herresk; man kunde icke höra, om det var harm eller om det var skämt. Den förra