Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1870, sida 1

han efter, när främlingen red som häftigast, så tog han igen hvad som brast, när denne sagtade farten. — Hvilket torn — sade främlingen plötsligt, när svennen en gång befann sig vid hans sida — i hvilket torn är det, som den döde går igen? — I gamla tornet — svarade svennen — gammalt folk säger, att det var der som hertig Erik och hertig Waldemar, Gud deras själ nåde, fingo hungra till döds, sedan konung Birger, deras broder, kastat nycklarna till deras fängelse i sjön. a Du menar alltså det tornet, som drotsen Bo Jonsson lät stå qvar, när han ombygde slottet! — yttrade främlingen, tydligen lugnare till sinnes. Han drog ett djupt andetag och tilllade: — och hvems är då genfärden? — Hum . .. hertig Waldemar får ingen ro, säga de gamla, emedan han åt af sin broders hertig Eriks lik. Gud känner bäst, huru det kan vara och huru mycket en man kan tåla, innan ångest och förtviflan drifva honom till det yttersta, men så säga de gamle, och de hafva hört det af dem som lefde på den tiden och som med egna ögon sågo hålet i tornmuren, der hertig Waldemar försökte gräfva sig ut med galte-tanden ... Det är hertig Waldemar, Gud hans själ nåde, som nu går igen på slottet och gråter och beder... det var hertig Waldemar, som stod framför eder häst, när han ej ville gå ur fläcken, det var hertigen, som I sågen försvinna mellan träden här i skogen! — Hertig Waldemar! — mumlade främlingen och lät bufvudet sjunka ned mot bröstet. — Hertig Waldemar — upprepade svennen — Gud unne den stackars hertigen ro, men visst var det orätt att äta sin egen broders kött, visst kan det tynga på själen och jaga en fridlös upp ur grafven ... Men vida värre synes han mig vara, som mot tro och lofven . ..