Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1870, sida 1

sidor, men hellre hade det gått uppför den brantaste bergvägg, än här tagit ett steg framåt. — IIvad gär ät djuret, sven? — ropade ryttaren i vredesmod åt svennen, när denne hunnit upp honom. Men svennen fick ej ett ord öfver sina läppar. IIan satt likblek och stirrade in mellan trädstammarno på sidan om den led de skulle rida fram. När den vilde ryttaren upprepat sin sräga ett par gånger, fick svennen ändtligen så mycken sans tillbaka, att han gjorde korstecknet och pekade in mellan träden. Ryttaren såg dit och tyckte sig se en hög, mörk skepnad, som skymtade fram mellan ett par träd längst in i skogen, så att ögonblicket derefter var intet mera att se. — Nu går eder hist fram, herre! — sade svennen och gjorde återigen korstecknet — nu går det till tornet igen, nu hafva vi intet att frukta! — Det? ...till tornet? ... hvad menar du, sven? — sporde den främmande ryttaren. — Det der, som vi sågo — svarade svennen — det bor i det gamla tornet, fast ingen har sett det gå ut eller in, men sådant kan gå genom lyckta dörrar. Tornet bar fogden snokat igenom från taket ända till fångrummen, men har intet sett. Dock har jag mången natt hört det sucka der inne och ropa till, som om någon drogs med döden. Nu gick det friskt framåt vägen, utan att hästarna visade något tecken till rädsla. Men främlingen tycktes deremot hafva mottagit ett intryck af hvad han sett och hört, som på honom åstadkom en märklig verkan. An ryckte han häftigt i tygeln och högg sporrarne i sin häst, så att denne flög som om han haft vingar fram utefter heden; än höll han plötsligt stilla, än fick hästen gå fot för fot. Svennen höll dock så der temligen jemn skridt med honom. Blef