onung Fredrik Wilhelm I, Fredrik den tores sader. För alla dessa verk och kreläsningar ligger den afsigten till grund tt i personerna bringa de ledande kraferna, i händelserna de ledande iderna ill framställning. En liberalt-kritisk tenlens går vid sidan häraf, utan att tränga ig i förgrunden. Med detta slag af hitorieskrifning har Droysen grundlagt en istorisk skola, hvars lärjungar redan bär ch der gjort sig gällande. En af de mest segåfvade lärjungarne är Droysens egen on, en ung man, som redan är professor Göttingen och hvars första stora verk Gustaf Adolf af Sverige (till en del ännu inder pressen) har att glädja sig åt stort ifall. Knappast mindre berömd än Droysen ir hans kollega prof. Mommsen. IIvad lennes yttre företeelse beträffar, skulle nan kunna säga, att han är en påklädd matematisk linie, som uppåt böjer sig åt sidan. Mommsen är förvånande mager, hans ansigte är rynkigt som läder, kring let lilla hufvudet fladdra långa lockar. Men hans gång är elastisk och kraftig och kan således anses utjemna den motsägelse, som tyckes förefinnas mellan denne mans förtorkade, spinkiga gestalt och friskheten samt den blomstrande stilen i hans skrifter. Det är bekant hvilket uppseende hans ,romerska historia gjort. Tvenne saker iro att framhålla vid detta verk: 1) den otantliga skarpsinnighet, hvarmed de ur källorna framgående fakta och idcerna äro kombinerade; härigenom har icke blott mycket nytt och öfverraskande ljus kastats på mången tvifvelaktig punkt i den romerska historien, utan äfven en icke anad mängd af nya detaljer till den tidens stora bändelser bragts i dagen. 2) Mommsen har, derigenom att han betraktar rörelserna inom den romerska staten från samma synpunkt som dem, hvilka tilldraga sig inför våra ögon, förflyttat romaretiden till vår omedelbara närhet. Han skrifver som om ban hade att framställa de sednaste 100 årens tilldragelser. Detta är djerft, men ej utan inre berättigande. Ty de rörelseväckande idterna voro hos romarne knappast andra än i den moderna tiden: samma strid mellan de gynnade och de förtryckta klasserna, mellan styrande och styrde, samma politik och — samma fel i politiken. Men Mommsen fyller fullständigt den klyfta, som möjligen ändock skiljer oss från romarne, derigenom att han till sin historia begagnar den modernaste nomenklatur. Han talar om den romerske fältmarskalken, generalen, öfversten o. 8. v. om kavalleri och infanteri, om parlament etc. — och allt detta träder oss till mötes i en så lysande stilistisk drägt, som hade den romerska historien blifvit förvandlad till en roman. Innan jag slutar, måste jag änm omnämna filosofiens förste representant Det är prof. Trendelenburg. Han är så tillvida den förste bland lärarne i filosofi som han nu obestridligen utöfvar det stör sta inflytande på riktningen af de filoso fiska föreläsningarne i Tyskland. Filoso skulle jag ej vilja kalla honom, då han e uppställt något eget system, hvilket öfver hufvudtaget för närvarande saknas i Tysk land. Han griper åter tillbaka på Plat och Aristoteles, för att ännu hos dess: filosofiens oldfäder söka upptäcka nya si dor. Vishetsoch insigtsläran synes såle des ha hunnit till slutet af sin bana, de ett ytterligare steg leder till nihilismen afgrund. Finnas verkligen skäl för hande att befara detta, så gör man visserlige! väl uti att åter begynna insigtens krets lopp från början. Arma menniskoslägte H.