— I kraft af den makt, som blifvit mig lemnad i händer — sade denne — förklarar jag det beslut, som här blifvit fattadt, till alla sina delar upphätdt. Jag vill väl se — tillade han — om det är jag, som på grund af de fattade besluten skall råda i Sveriges land, eller om jag skall lefva på drotsens nåde. Den som vill hålla med mig, han följe mig, de andra blifva här qvar. Dermed gick marsken, och med honom följde större delen af de församlade rådsherrarne. När det slutligen blef tyst i salen och dörren stängdes, sutto der framme vid bordet drotsen, hans son och dotterson, biskoparne och några af de tolf. Äfven på dessa, hvilka dock väl skulle höra till de pålitligare anhängarne af drotsen, äfven på dessa hade marskens manliga och kraftfulla uppträdande gjort ett sådant intryck, att flera bland dem gått öfver på hans sida och nu med de andra följde honom till slottet, der ett gästabud, lika ståtligt som under den föregående dagen, väntade dem. Bestörtning och rådvillhet stod att läsa på drotsens och hans anbängares sida, der de sufto i det stora rummet och sågo på hvarandra, nästan försvinnande till ett intet, då de jemförde sitt nuvarande fåtal med de många, hvilka kort förut fyllt salen. Alla deras planer, deras så mästerligt uttänkta beräkningar hade gått om intet. De närvarande biskoparne, hvilka framför allt ville bibehålla freden, började slutligen tala om nödvändigheten att söka blidka marsken. Herr Krister satt och hörde derpå och såg någon gång på sin dotterson, men han sade intet. Utan tvifvel ansåg han numera hvarje förlikning omöjlig, ehuru han lät biskoparnes tal hafva sin gång, på det han icke skulle synas lägga något hinder i vägen för en fredlig uppgörelse. (Forts.)