Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1870, sida 2

riket, finnes det någon orsak dertill, så månde den ligga deruti, att det hemliga beslut, som vi här skola underteckna och besegla, länder någon viss till förmån, ... väl icke konung Erik, men . Han fullbordade ej meningen, men enhvar såg på hans blick, att han menade drotsen. Denne antog ett utseende af en förolämpad och såg sig omkring, om han ej skulle finna sin uppfattning delad och sålunda kunna vänta bistånd, då han fortsatte sin kamp med marsken, hvars allt för stora hetta tycktes lemna utsigt för den kallblodige att emot förmodan blifva hans öfverman. — I förifren eder, marsk Carl! — sade han med en värdighet, som icke gjorde ringa verkan. — I bören dock besinna, att hvad riksens råd en gång beslutat måste förblifva, och att I icke hafven makt att deruti göra någon ändring! — En annan fråga, som I tyckens glömma, herr drots — genmälte Carl — är den, om riksens råd kunna fatta äfven olagliga beslut, och det torde blifva svårt att afgöra, om ett beslut af rådet, som fattats utan min vetskap och emot min vilja, kan få namn af lagligt... Men I skolen hafva tack för hvad I nu till sist uttaladen, herr drots! I hafven dermed gifvit mig tillfälle att yttra mig om en sak, som jag under andra förhållanden hade låtit hvila. Marsken talade med värma. Det hördes, att han var öfvertygad om sanningen och rättmätigheten af den sak, hvars talan han förde, och han drog dermed på sin sida alla dem, hvilka icke at djupare skäl voro dragna till drotsen och tillhörde hans parti. Ilvart man fästade blicken i salen, så möttes man af blickar, hvilka med beundran och hänryckning voro fästade på marsken. Herr Krister stod der, utan att rätt veta, hvad han skulle taga sig till. Men han bibehöll dock sitt lugn och lät marsken fortsätta.