Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1870, sida 2

der dock emot de löften, I gifvit, och do eder I svurit! Marskens blick flög stolt och utmanande genom salen, tills den stannade på drotsen. Denne var dock icke sen att svara: — I glömmen, käre son, att allt har skett i bästa välmening och, hvad som är af största vigt eftersom det går på heder och ära, af fullt förtroende till de män, hvilka utarbetat förslaget! Eller viljen I, käre son, stiga fram till dessa ärliga riddare och prelater och säga: eder heder och eder ära är ingen! Den gamle herren talade så fridsamt och hans blick var nu så lugn, att han synbarligen sjelf ansåg sig med dessa ord hafva afskurit alla vidare inkast från marskens sida och sålunda kunde betrakta sig som herre öfver fältet. Sjelfve Jöns Bengtsson, som under hela tiden stått med armarna i kors nere i sin fönstersmyg utan att vårda sig om att träda närmare eller visa något ifrigare deltagande för en sak, som han redan ansåg förlorad, sjelfve herr Jöns Bengtsson lyftade för ett ögonblick upp sitt hufvud och såg fram åt salen, der drotsen och marsken stodo. Marsken var blossande röd i ansigtet. Det var klart, att drotsens ord gått honom till sinnes. — Heder och ära! — utropade han och framräckte handen. — De orden hafva en underlig klang från edra läppar, min frände. Jag minner eder på, när vi skildes för icke så många dagar sedan i Telge och jag i godan tro fick eder mitt insegel i händer ... IIvar finnes då tro och heder? Besegladen I icke Helsingland från mig, så att jag ej deraf visste... Jag säger eder det, så min frände som I än ären, det gjorden I mig med ondan list! ... Och finnes det nu — tillade han efter ett ögonblicks uppehåll — finnes det nu någon orsak att tro, det heder och ära skola gälla mera, när det är fråga om något som rör hela