Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1870, sida 2

marsken, som såg den tanksulla blicken, och han fattade dervid ömt hennes hand. Hon såg på honom med en varm, själfull blick och gjorde en uttrycksfull böjning på hufvudet. — Och hvar i det flydda dväljes väl din tanke? — sporde åter Carl. — Hos dig! — svarade hon leende — ty det som jag tänkte uppå, det finnes hos dig, lika visst som det fanns fordom ... Det måste finnas i alla tider, fast vi se det flydda bättre än det närvarande, och derför var min tanke der! — Så säg mig, på hvem du tänker, efter som dina tankar äro hos honom och mig på samma gång. — På Engelbrekt — hviskade Karin och omfattade med båda sina händer marskens — och jag tänkte, att så, som han lefde och dog, så skall ock du lefva och dö... för lag och rätt, för Sveriges folk. Carl tryckte en glödande kyss på sin bruds hvita panna, och i hans blick brann en kraft, som var hänförelsens. Det var, som herr Jöns Bengtsson yttrade till gamle herr Krister, den undersköna qvinnan hade förtrollat marsken. Men denna förtrollning gällde ingenting annat än det som hvarje ädel och högsint qvinna förmår åstadkomma hos den, af hvilken hon älskas, den gällde att framkalla till sin hela styrka den kraft till det goda, som slumrade hos Carl, och som vaknade till fullare lif vid hennes tal. — Jag vill gifva dig ett minne af denna stund och dessa ord, Karin! — sade han, och med detsamma gick han ut ur rummet. Karin såg efter honom med ett uttryck af innerlig sällhet. IIennes Carl var alldeles sådan, som hon helst älskat att tänka sig honom, stark, kraftfull, känslig och varm för det höga och ädla, och i denna åskådning af honom försjönk hon och for upp som ur en dröm, när en af hennes