Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1870, sida 2

icke heller båtat till något, ty i denna aflägsna del af det stora slottet, dit just derför en så stark vaktfördelning blifvit förlagd, fanns ingen, som kunnat hjelpa eller som kunnat hinna tillkalla ett tillräckligt antal svenner från förborgen, om han hört marskens rop. — Minnes du Westerås, marsk Carl — hördes höfvidsmannen bakom svennerne, och efter hvad tonen i hans röst avgaf, var han häftigt upprörd — minnes du Westerås och hvad jag der bad dig om på mina knän? ... Du föraktade min begäran, och min olycklige broder, Hans Mårtensson, måste lida den grymmaste död för det han höll med herr Erik Puke och allmonen ... Den leken har aldrig gått ur mitt minne, och jag svor en dyr ed att lemna eder tjenst och att vid första tillfälle hämnas på eder min broders död. Börje Mårtensson höll upp, dels emedan han sjelf behöfde hemta sig, dels emedan han ville gifva marsken tid att svara, något som skulle hafva förökat njutningen för hans hämndelusta, då utan tvifvel i detta svar legat ett rikt innehåll af nya anledningar att riktigt i grund trampa honom under fötterna. Men marsken yttrade icke ett ord. — Detta tillfälle kom förr än jag trodde — fortsatte då Börje, hvars sinne nu upptändes äfven af yrede och harm — och det erbjöd mig en bättre och fullständigare hämnd... Jag vill se, marsk Carl, om I hädanefter kommen att stå högre, än att jag, Hans Mårtenssons broder, kan se eder öfver axeln, och I kunnen lita derpå, beror det på mig, så kan det väl hända, att I sjelf kommen att pröfva på samma bittra död, som I en gång läten min fattige broder undergå ... Han tycktes åter afbida något yttrande af marsken, och då detta uteblef, utbrast han: — Binden honom och kasten svennekappan jfver honom och fören honom så härifrån ... (Forts.)