Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1870, sida 1

Det är naturligt, att brud och brudgum dansade mången dans med hvarandra, och alltid väckte desamma beundran så väl genom sin skönhet, som genom det oefterhärmliga behag, hvarmed de rörde sig, det måtte nu vara i ringdans, eller der de dansande stodo uppställda i rader mot hvarandra. Och när brudgummen befann sig en gång i ringen, och de dansande sjöngo den numera endast i aflägsna bygder kända, men så högt omtyckta och förnämligast på stormännens gårdar brukliga dansen: ,En riddare kom ridandes... han fästo sig en jungfru, så fager och så skön, — å föreföll det mången, som om denna dans blift diktad endast om och för herr Carl och stolts Karin. De dansandes ring gick till en början helt sagta, medan de sjöngo: Och täcker som en lilja och smaler som ett band; . Hon bär två silfverkannor på sin snöhvita hand. Den ena den var mjöd den andra den var vin; — Härunder stod herr Carl stilla, medan ringen. vände sig omkring, tills hans brud befann sig midt för honom, då han gick fram till henne och bugade sig, allt efter som denna danslek kräfde, och då höjde de sjungande rösten: Hon drack, och hon drack allra kärestan till. Och så förde han henne in midt iringen och började denna svängdans, som väckte alla jungfrurs hänryckning och hvarje ungersvens afund, Det gick som en hvirfvelvind i den stora ringen, och för den häftiga luftströmningen kastade si lågorna från de gyllene facklorna fram och åter, allt medan sången och dansen fortgick allt högre och lifligare: