Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1870, sida 1

borgstugan stannade han. Derinne befunno sig några svenner, men de stodo tysta och hade slutit en ring omkring någon, som talade till dem. Herr Jöns såg hastigt in genom dörren, men han kunde icke höra något af hvad som sades, icke heller se, hvem det var, som talade. Han tog dock för gifvet, att det var någon af de svenner, som varit med om vaktbytet och fört de förra svennerne ned i tornet, som här berättade hvad som skett och gjorde det med hviskande stämma, på det att ej något plötsligt ondt måtte ramma honom sjelf eller hans åhörare. Han ville icke heller onödigtvis väcka något uppseende, och derför drog han sig tyst och omärkt tillbaka samt fortsatte sin väg genom det långa portlivalivet till yttre borggården och vidare ut från slottet. Han påskyndade derefter sina steg genom de folkrika gatorna till drotsens herberge. — Hell och säll sitten I här, morfader — sade han, när han inträdde i det rum, der den gamle herren satt framför spiselelden — nu menar jag, att vi hafva vunnet spel, och att i morgon I skolen helsas som den mäktigaste mannen i riket, hvar så I viljen styra det som riksföreståndare eller lemna det konungen i händer! Den gamle mannen såg med ett lisligt leende på sin dotterson. — Vore det en annan, som sade mig detta, så skullo jag draga det i tvifvelsmål — sade han — men dina råd hafva hittills haft en förundransvärd framgång, och derför månde jag sätta tro till dig. — Det kunnen I visserligen, morsader . . jag kan nu icke se någon möjlighet för vår pösande frände att draga tillbaka sitt hufvud ur den snara, som är lagd kring hans hals... Vi kunna för j visso se sakerna an, som om vi voro deras herrar. bDen förändringen i edert förläningsbref, att der (stär hela Ilelsingland i stället för blott Gestrikland, deråt behöfven I ej egna en half tanke...