Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1870, sida 2

SU ralKtLn Au?JTlFCAadL. 21005 PåätliäliöCtISKUu föredrag var synbarligen beräknadt på att sätta åhörarne i eld och lågor, men han åstadkom genom sina öfverdrifter endast, att den allmänna sinnesstämningen blef ännu ogynnsammare för den af honom förfäktade saken. Genast i början af sitt omsorgsfullt instuderade tal erkände Laurier sig vara en discipel af Rochefort, och han gaf många bevis på den taktlöshet och hänsynslöshet, som utmärka Rochefort både som talare och skribent. Laurier lånade äfven af denna sin förebild jemförelsen mellan Bonaparterna och Borgierna, och slutade sitt föredrag med det effektfulla yttrandet om den ,, hederns odödlighet, som Victor Noir genom sin martyrdöd förvärfvat sig, och den skammens odödlighet, som kommit Pierre Bonaparte till del. För dessa uttryck gaf ordföranden honom en skarp tillrättavisning, och det bravo, som hördes från åhörareplatserna, då Glandaz förbjöd honom att förolämpa den anklagade, vittnade tydligt om, att den allmänna meningen var på prinsens sida. Ett annat otvetydigt bevis på publikens ovilja mot det republikanska partiet ligger i den omständigheten, att bonapartisten Cassagnac måste uppmana gendarmerna att beskydda Fonvielle mot folkets förbittring, och att han sjelf med sin kropp beskyddade Fonvielle mot ett knitstygn. Äfven under generalprokuratorns långa tal utbröto åhörarne flera gånger i starka bifallsyttringar, så ofta han i skarpa ord tadlade det parti, från hvilket under sednare tider alla anfall, agitationer och förnärmelser i Frankrike utgått. om domstolsförhandlingarne förekommit i Paris, skulle en sådan scen som Fonvielles häftiga uppträdande i mötet den 25 Mars lätt kunnat ha föranledt till hotande demonstrationer från folkets sida; i Tours gjorde sig en motsatt sinnesstämning gällande. Förhandlingarne i mötet den 26 Mars erbjödo särskildt intresse genom den uppfattning, eller rättare sagdt psykologiska förklaring af saken, som Grandperret gaf vid resumeringen af vittnesberättelserna. Efter hans förmening ha de genom , Marseillaise samverkande journalisterna Grousset, Fonvielle, Noir och Milliöre genom en kupp mot prins Pierre Bonaparte velat förhindra dennes duell med Rochefort, hvilkens lif troligen ansågs som alltför vigtigt för den republikanska saken. Det kan ej nekas, att det är åtskilligt som talar för denna uppfattning af saken. Victor Noir var Rochefort synnerligen tillgifven och deltog derföre med glädje i ett dylikt företag. Groussets utmaning till prinsen var sannolikt endast beräknad på att åstadkomma någon skandal, ty man kände prinsens häftighet och visste, att han lätt kunde förgå sig. Om det t. ex. hade lyckats Noir att prygla upp prinsen i häns eget hem och komma onäpst derifrån, skulle de värda skribenternas triumf varit fullkomlig. Under alla omständigheter hade de icke väntat, att prinsen så hastigt skulle taga till revolvern. Derföre blefvo både Fonvielle och Noir på visst sätt öfverrumplade, ehuru de vapen, som de hade med sig, nogsamt visade, att de voro förberedda på en eller annan skärmytsling. Hvad som ytterligare talar r Grandperrets uppfattning af saken är det faktum, att den artikel i ,,Avenir de la Corse, på grund hvaraf Grousset utmanade prinsen, redan var bekant i Paris den 5 Januari, utan att Grousset hade tagit anledning att ställa prinsen till räkenskap derför. Först dagen efter det prinsen hade utmanat Rochefort sände Grousset sina två sekundanter till Auteuil. De tal, som prinsens tvenne advokater, Leroux och Lemange, böllo till den anklagades försvar, voro företrädesvis beräknade på att befria hans karakter för de beskyllningar, som motparten tillvitat honom. Leroux medgaf, att prinsen fört ett oroligt lif, men sökte bevisa, att hans många konflikter med folk i Kyrkostaten, Albanien, på Corfu o. s. v. alltid endast haft sin grund i berättigadt sjelfförsvar. Advokaten betecknade den i ,,Times intagna berättelsen om, att prinsen skulle på Corsu ha skjutit en tulltjensteman, som rentaf en osanning. Till slutet framhöll han det vittnesbörd, som prinsens grannar i Auteuil gifvit honom som en utmärkt och kärleksfull familjefar. Lemange slutade sitt tal sålunda: Prinsen är icke skuld till Victor Noirs död; det är tvertom dennes vänner, som under lång tid förtrampat all moral, och som till slutet, genom att utöfva våld, åstadkommit Noirs död. — — — I, mina herrar domare, som representeren hela Frankrikes samvete, skolen säga, att Pierre Bonaparte icke kränkt hederns bud. Dessa ord åtföljdes af starkt bifall från åhörareplatserna, som emellertid framkallade en motdemonstration från journalisternas bänkar. I slutmötet — Söndagen den 27 Mars — vände sig ordföranden i domstolen, efter en öfverblick öfver resultaten af vittnesförhören, med följande ord till jurymännen: -Efter bästa förmåga bar jag resumerat argumenten både för och emot den anklagade. Det är nu Eder sak att utföra det åliggande, som hvilar på Er. Det föreligger Er följande frågor: 1) Är-prins Pierre Bonaparte skyldig till att uppsåtligen hafva begått dråp på Yvan Salomon, Har detta kallad Victor Noir, den 10 Januari i Auteuil? 7 dråp varit åtföljdt af försök att