ning, förlorade sin verkan till följd af stundens glada stämning hos Carl. Åtminstone syntes på dennes anlete intet spår af harm eller begär att möta lika med lika, då han svarade: — Ja, I kunnen se det, käre fader, att hvad I yttraden till mig i Arboga, då vi talades vid i enrum efter mötet i höstas förlidet år, att alla klagade öfver mig både biskopar, riddare, köpstadsmän och bönder, och att ingen fanns som höll mig kär... I kunnen nu se det... Bättre svar på detta edert tilltal, än som I här hafven för edra ögon, kunde jag aldrig gifva eder! Drotsen nickade och log i det hvita skägget åt detta marskens tal, men helt visst tog han det icke i den enkla mening, som det kunde och borde tagas, utan som ett svar på sitt eget tal om Engelbrekt. Var detta verkligen marskens mening med sitt yttrande, så hade han ock gifvit ett dräpande svar, ty den gamle herren yttrade ej något mera, ehuru han bibehöll sitt blida utseende. Hans tystnad skulle dock hafva väckt uppmärksamhet, om icke i detsamma den förgylda framstammen af det fartyg, som förde bruden och hennes följe ombord, blifvit synlig tätt invid Långholmslandet. (Forts.)