tid lemnades åt folket att lemna rum, och man kom sålunda i god ordning ned till stranden. Här slöto marskens svenner en vid krets omkripg sjelfva landstigningsstället, och inom denna höllo riddarne och musiken, som oafbrutet endast med korta uppehäll bläste det ena stycket efter det andra. Ett föremål för allmän beundran var den häst, som för den väntade brudens räkning framfördes af tvenne hirdsvenner. Ett ståtligare kreatur kunde man knappast få se, och på hans remtyg, sadel och täcke, hvars purpurröda färg skarpt bröt af mot den mjölkhvita gångaren, var ingen kostnad sparad hvarken i utsökta guldbroderier med blommor och rankor eller i ädla stenar och perlor. Marsken såg med otålighet ut åt Mälarfjärden, som låg der så lugn i morgonsolens sken, men tillika erbjöd en ytterst liflig anblick genom de hundradetals båtar, hvilka korsande hvarandra der rodde fram och åter, alla fyllda af åskådningslystna och välkomnande åskådare. Det gjorde på marsken ett synnerligen angenämt intryck att se detta lifliga deltagande från folkets sida i hans glädje, och denna känsla återstrålade från hans anlete och förlänade det ett utseende, som i hög grad bidrog att väcka folkets beundran. Ståtligare brudfärd och skönare brudgum kunde man icke få se, — det var det allmänna talet. — I bören finna eder synnerligen belåten, käre son — yttrade herr Krister småleende — då I rönen så mycken kärlek af folket i denna stad ... knappast hade Engelbrekt sjelf kunnat hålla ett ståtligare tåg, om han här hållit bröllop. Drotsen hade liksom de flesta herrarne dagen förut kommit trån Telje till Stockholm, och han hade kort efter sedan Herman lemnat slottet kommit ditridande för att enligt löfte följa sin ,,käre frände till stranden. Det spetsiga, som låg i hans ttrande, då han sammanställde Carl med Engelbrekt och som utan tvifvel hade sin djupa me