Hr Mankell upprepar i motiverna till sin motion de kända klagomålen öfver det formalistiska sätt, hvarpå undervisningen i religionskunskap bedrifves i tolkskolorna. Han har utan tvifvel allt skäl för dessa anmärkningar, ehuru vi tro att förhållandet blir med hvarje dag bättre. Deremot våga vi ifrågasätta, huruvida man verkligen skulle vinna derpå, att denna undervisning fråntoges skolläraren för att öfverlemnas till presterna. En i vår folkskolas historia mycket känd man, Torsten Rudenschöld, hyste en gång samma åsigt( som motionären. För hans djupt religiösa sinne framstod det såsom en angelägenhet af högsta vigt, att barnaundervisningen is religionskunskapen öfvertoges af presten, och han grundade denna sin äsigt på den ersarenhet han sjelf gjort, i sin egen person, om svårigheten för en lekman att rätt kraftigt och insigtsfullt lära barnen religionens sanningar. Men han modifierade sedermera denna åsigt, sedan han, under den vidsträckta bekantskapen med rikets folkskollärare, träffat många, för hvilka religionsundervisningen var så dyrbar, att de förklarade sig derförutan hvarken kunna eller vilja vara lärare. För vår del tro vi ock, i likhet med hr Kolmodin, att den lekmannaverksamhet, som ligger i skollärarens närvarande åliggande, icke bör undanskjutas, utan skulle vi fastmer vilja utsträcka densamma derhän, att en lärare, som dertill funne sig manad och befunnes passande, finge hålla skolgudstjenster med sina lärjungar i skolan, åtminstone på de orter, der, såsom fallet är i t. ex. Stockholm och Göteborg, barnen endast med svårighet, och alltid utan uppsigt, kunna samlas i kyrkorna. En sådan gudstjenst, rätt ordnad, vore både lärande, förmanande och uppbyggande, och skulle alltså vara ett vigtigt moment i skolans religiösa bildningslif. I fråga om det presterliga lärarekallet bör ej heller lemnas oanmärkt, att presten, såsom sådan, icke är pedagog. Hans kall manar honom att oupphörligt tala till sina åbörare, mera väckande deras känslor, än utvecklande deras begrepp och bibringande dem bestämda kunskaper. Pedagogens uppgift är deremot att framställa sina satser kort och exakt samt genom frågande oupphörligt esterhöra hvad lärjungarne inhemtat af hans framställning. Här föreligga alltså tvenne skiljda verksamhetssferer, hvilka skola kunna desto mindre förenas, ju större anspråken blifva på pedagogisk metod och öfning. Slutligen böra vi anmärka att de som icke äro införlifvade i ortodoxiens stela föreställningssätt, utan hysa en friare uppfattning på det andliga området, böra kanske mindre än andra förorda religionskunskapens meddelande af presten uteslutande, hvaremot vi ganska väl förstå, att de strängt kyrklige, dit vi räkna den närvarande chefen för k. ecklesiastikdepartepartementet, kunna hysa vissa farhågor för den ,,otros-smitta, som möjligen kan i en framtid utbredas genöm folkskollärarne, hvilka icke bundit sina åsigter och sitt samvete genom någon prested. Det skulle alltså icke förundra oss, om vi en gång finge erfara, att den närvarande ställningen blifvit omvänd, eller så, att de högkyrklige påyrka hvad hr Mankell nu föreslagit och hvad de i allmänhet med så mycket hetta förkastat, under det hr Mankell och hans liktänkande förfäkta folkskollärarens rätt och skyldighet att bedrifva religionsundervisningen. En annan sak är, då man kan och bör komma derhän, att religionskunskapen icke bedrifyes såsom läroämne i skolan, utan hänvisas till hemmet och till hvarje familjs religionslärare. Dithän måste man naturligtvis komma, i den stund dissentersförsamlingar uppstå i öfvervägande mängd, men för närvarande erfordras i detta sall ingen annan frihet än den vi redan in praxi ätnjuta, eller att främmande trosbekännares barn erhålla dispens från lektionerna i religionskunskapen. Emellertid bör man här noga skilja mellan dessa tvenne saker: religionsundervisningens förflyttande ur skolan — så att den icke ingår i skolans läroplan — och dess öfvertagande af annan lärare, d. ä. af presten. Det är tydligt, att de som yrka det sednare tro sig på denna väg skola komma till det förra målet. Det kan dock vara möjligt att de derpå missräkna sig, och att resultatet blefve, det folkskolan blefve blott alltmer kyrklig, under det man på den högre undervisningens område sträfvar att emancipera skolan från kyrkan. En sak bör under alla förhällanden hafva blifvit för våra nyliberala reformatorer klart, och det är, såsom vi redan erinrat, att motståndet härvidlag är att ola AA Am mannar nunnan —