Dermed följdes de åt ned på borggården. Här var det omöjligt att vidare samtala om det vigtiga ärende, som de hade för händer. Herman kände ock sin sven så väl, att han ansåg sig kunna vara fullkomligt lugn för räddningsarbetet, att derutinnan intet skulle brista som stod i menniskomakt, och den del han sjelf bort taga deruti, den kunde öfvertagas af Nils Bosson. Men icke förty kunde han ej frigöra sig från en känsla af orolig spänning, när han, åtföljd af ett par svenner, red ut genom borgporten. När han kommit öfver de båda broarne och befann sig på Norrmalm, vände han sig om och kastade en lång, uttrycksfull blick på den mörka slottsmassan, som höjde sig bakom stadsmuren. I samma stund som han gaf sin häst sporrarne och sprängde framåt på vägen förbi Clara kloster, lemnade Carl Knutsson slottet, omgifvon af alla riddarne, sina hirdesvenner och de öfriga krigssvennerna. Det lyste som en eld, när den långa raden kom fram ur skuggan invid slottet, och solen föll på de många harnesken och de blanka spjutspetsarne. Först gick musiken, ,pipare, basuner och bombare, derefter kommo några af marskens svenner i lysande och kostbara drägter. Bland dessa befann sig unge Thord Carlsson (Bonde). Så kom marsken sjelf med sin gamle frände drotsen vid sin sida. Derefter de öfriga herrarne och slutligen de harneskklädda svennerna. Folkmassan hurrade och skrek af förtjusning vid åsynen af all denna herrlighet, och det var med knapp nöd, som riddartåget kunde komma fram i solkträngseln. Det gick dock för sig, så länge man var i närheten af slottet, men ju närmare man kom Gråmunkeholmen, desto tätare var massan, och marsken måste låta några af sina svenner rida framför och på sidorna om musiken, för att i någon mån förekomma allt för störande verkan af påtryckningen. Tåget gick tillika ytterst långsamt, fot för fot, så att derigenom tillräcklig