Göteborg den I April. Då hr kapten J. Mankell vid innevarande riksdag väckte en motion rörande religionsundervisningen och folkskolan, hvilken anslöt sig till den motion i ämnet, som väcktes af hr rådman Björck vid kyrkomötet, var det väl näppeligen motionärens mening att vinna någon framgång för sitt förslag, utan fastmer att hålla saken vid lif inom den offentliga diskussionen. Det lärer väl sålunda icke hafva öfverraskat honom att hans förslag nu blifvit af andra kammaren förkastadt, men. måhända har han, likasom hans liktänkande, fått ögonen öppna för den sak, hvarpå de ej velat tro, eller att motståndet mot religionsundervisningens skiljande från folkskolan, eller, såsom ett steg dertill, från skolläraren, icke ligger så mycket hos de styrande som hos menigheterna sjelfva. Och en lagstiftning på detta område kan och bör icke ske utan menigheternas eget bifall. Den blir i annat fall ett våld, som skulle framkalla svåra brytningar. Det är alltså på öfvertygelsens väg, men ej genom maktspråk man måste utföra denna sak. Och man bör, ifall man förmår ställa sig på en annan uppfattningsgrund än sin egen subjektiva åsigt, alls icke förundra sig öfver, att talet om religionsundervisningens skiljanda från skolan är för menigheterna en styggelse. Folkskolan har, under långa tider, icke varit något annat än en torftig katekesskola, hvars betydelse legat för allmogen deri, att den lärt barnen läsa innantill i bibel och psalmbok samt förberedt dem för nattvardsundervisnivgen. Endast småningom hafva den allmänna bildningens ämnen vunnit insteg i skolan, och detta endast i den mån man kunnat öfvertyga folket, att religionen icke blefve dermed tillbakasatt. Enhvar, som haft tillfälle att räsonnera med allmogen rörande läseschemata för skolan, har nogsamt erfarit huru man måste kämpa för hvarje tum, när man önskar få någon rymligare tid åt de borgerliga ämnena. Huru kan man då föreställa sig, att menigheterna skulle skilja hela det förra hufvudämnet från skolan?