— Ären I då så viss på, att de tidender, som kommit eder tillhanda, äro att lita på, herr marsk? Marsken såg förvånad på den frågande. Väl stod denne högt i hans tankar så väl till följd af sin rikedom som sina slägtförbindelser, men dock icke så högt, att det icke väckte förundran, att han ville granska grunderna för en begäran af marsken, som denne lika väl kunnat gifva formen af en befallning. Herman insåg det ock genast, liksom att han icke kunde lemna en antaglig förklaring till sitt yttrande, och han skyndade derför att tillägga: — I skolen ej förvåna eder öfver mitt spörjsmål... jag tänkte ett ögonblick, att jag kanske kunde vara eder till mera nytta på ett annat ställe, men .. — Godt — afbröt marsken och tryckte vänligt hans hand — jag tror mig förstå eder, men I kunnen ock lita på, att jag har mina vissa grunder att just vilja ba eder på Westerås slott . . . Det är dock icke min mening, att I skolen förblifva der . .. Finnen I allt så som sig bör, så skolen I vända hastigt tillbaka... Torde hända, jag vill hoppas det, att vi dock få dricka en bägare vin tillsammans för min Karins välgång, innan bröllopsdagarne äro till ända ... Farväl, Herman, och måtten I komma snart åter! Herman helsade och försvann, och hade marsken kunnat se, huru mörk en eld dervid lyste i sin svågers, Nils Stenssons öga, skulle han säkert hafva fattat betydelsen af Hermans invändning på ett helt annat sätt. Denne skyndade genast till riddarloftet, der han ännu fann Erik. — Gud gifve en god ända på denna dagen — yttrade han till svennen — jag skall rida till Westerås ... Men du måste blifva här qvar, och jag ser ingen annan råd, än att du får söka att komma till tals med Nils Bosson, han är den ende, som här kan hjelpa ... Han och du, I skolen göra det, och måtte alla helgon stå eder bi.