Marsken hade då vändt sig om helt hastigt, och ett lätt moln hade dragit sig öfver hans klara panna. Detta tilldrog sig kort innan Herman inträdde, så att, när marsken vände sig om och gick nedåt salen, mötte han denne. Men äfven i Hermans anlete mötte honom en skugga, som han icke tyckte om. Han yttrade dock intet derom, utan helsade vänligt den inträdande, af honom högt värderade mannen. Men han tog honom vid handen och förde honom med sig något afsides från de andra herrarne. — Icke mycket att lyckönska är jag, Herman — sade han — då jag måste på denna dag beröfva mig nöjet att se eder bland mina män ... Herman bleknade och kunde ej undertrycka det drag af bestörtning, som afmålade sig i hans anlete. Marsken märkte det och såg frågande på honom, men fattade det helt naturligt som ett utryck af missbelätenbet att ej få deltaga i bröllopsglädjen, och han fortsatte: — Jag har fått tidender från Westerås, som göra mig bekymmer, och jag behöfver der en påitlig man med både klokhet och kraft... Man säger mig, att Dalkarlarne icke vilja fullgöra hvad de lotvade mig i Enköping, och då det väl kan vara ett tecken till fortsatt buller från deras sida, men hvilket lätt kan redas med förstånd och lämpa, så länge som det ännu är i görningen, så ville jag just nu hafva der på slottet en man, till hvilken allmogen kunde hysa förtroende, och som illika hade kraft att sköta min sak, efter som omständigheterna kunna kräfva ... Jag har för stunden ingen med sådana egenskaper att tillgå utom eder, och I skolen nog, det vet jag, vara redo att göra mig denna vännetjenst! — När är det så eder vilja, att jag skall vara i Westerås? — sporde Herman. — I måsten sitta upp genast och rida dit, Herman Berman!