— RIKSDAGEN. Onsdagens sammanträden. Första kammaren hade denna dag endast ett kort sammanträde, dervid dels åtskilliga från lagutskottet inkomna utlåtanden bordlades, dels afslogs en af hr fliegermark väckt motion om tillägg i k. stadgan den 9 Nov. 1566, att skiftesförrättaren må vara skyldig att, utan omkostnad för skiftesdelegarna, verkställa rättelse och ändring af sådana under förrättningen begångna fel, som uppenbarligen tillkommit af vårdslöshet eller misstag och som stå i strid med skiftesstadgan. Andra kammaren, som sammanträdde kl. 10 f. m., sysselsatte sig hufvudsakligast med samma kammares tillfälliga utskotts hemställan om atslag å hr J. Mankells motion angående Religionsundervisningens skiljande från solkskoleclärarne och öfvertagandle af presterskapet. Denna utskottets hemställan blef föremål för en längre diskussion, som slutade dermed, att densamma utan votering godkändes. Utskottets förslag understöddes af hrr Witt, -hrenborg, Åke Andersson, Kolmodin, C. J. Bengtson, Liss Olof Larsson, A. Rundbäck, J. E. Eriesson, Rundgren, Jonas Jonasson och Medin. Man anförde å denna sida, att den försumlighet att besöka folkskolan, hvaröfyer i motionen klagats, ej kunde genom den föreslagna öfverflyttningen af religionsundervisningen undanrödjas; att förhällandena i afseende på undervisningen i de verldsliga läroämnena på sednare tiden väsendtligt förbättrats, så att nu mera klagomålen öfver kristendomsundervisningens allt för stora öfvervigt vore mindre befogade. Till stöd härför åberopades folkskoleinspektörernas berattelser för åren 1867 och 1868, som visade, att icke så obetydligt flera barn i skolåldern blifvit undervisade i de medborgerliga ämnena, än hvad fallet var år 1865 eler det år, på hvars förhållanden motionären hänvisat. Vidare framhöllos de praktiska svårigheter, som skulle möta för reformens genomförande och hvilka förnämligast vore att finna i presterskapets många andra åligganden, i många församlingars folkrikhet och vidsträckthet, samt att i flera af dem funnes ett större antal skolor än att presten på dem kunde fördela sin verksamhet. Afven i pedagogiskt hänseende fann man den föreslagna anordningen olämplig, enär dels intresset för de religiösa ämnena skulle förslappas, då undervisningen i desamma komme att fortgå sex timmar å ad en och samma dag, dels äfven skolans underisnings-chema skulle komma att rubbas, då presten för hvarje vecka måste bestämma dagen för den religiösa undervisningen. Likaledes skulle det kunna hända, att man endast skickade sina barn till skolan den dag, då religionsundervisning meddelades, men icke de andra, hvarigenom undervisningen i sin helhet skulle försummas. Det vore nemligen bekant, att kristendomskunskapen var det enda ämne, för hvars skull en stor del af allmogen ansåg det vara värdt att sända sina barn till skolan. Redan, enligt nuvarande skolstadga, älåge det presterskapet att öfvervaka religionsundervisningen i folkskolorna. En talare, hr Kolmodin, påpekade äfven, att genom den föreslagna anordningen skulle folkskolläraren tvingas att uppgifva den vackra ställning, han nu intog till allmogen såsom deras barns icke blott lärare, utan äfven uppfostrare. Samme talare fann äfven förslaget törråda en högkyrklig tendens, ganska anmärkningsvärd från det hållet, men hvaremot han ansåg sig böra protestera, så. som en fiende i allmänhet till denna rigtning, äfven när den icke utginge från konciliet i Rom. At olika åsigt med utskottet voro hrr Mankell, Grafström, Hedin och Stenbäck, hvilka förenade sig om en af hr Hedin i utskottet afgifven reservation, hvari föreslås en hemställan, att K. M:t dels ville låta verkställa en utredning af alla med denna fråga sammanhängande omständigheter och derefter vidtaga de åtgärder, som finnas påkallade, för att presterskapet må kunna öfvertaga en del af folkskolans religionsundervisning, dels äfven, och oberoende häraf, till allmän efterrättelse, der ej särskilda förhållanden må föranleda undantag, påbjuda den af 1867 års folkskole-inspektörsmöte förordade fördelning af undervisningstiden i folkskolan, enligt hvilken i den egentliga folkskolan följande läroämnen borde erhålla följande antal lisetimmar i veckan, nemligen i kristendomskunskap 6, svenska språket (läsning och skrifning) 7, räknekonst och linearteckning 6, välkkrifning 2, historia och geografi 3, naturlära 2, sång 2, gymnastik och vapenöfning 2. Såsom skäl för en del af religionsundervisningens öfverflyttning från folkskollärarne anfördes, att folkskolan hufvudsakligen vore en anstalt för neddelande af medborgerlig bildning, att de praktiska svårigheterna ej vore oöfvervinneliga, aldrahelst om en del af presternas verldsliga bestyr afJyftades från dem, att den å motsatta sidan åberopade 3 i solkskolstadgan i allmänhet föga efterlefdes, att folkskolinspektörerne sjelfva förordat religionsundervisningens inskränkande till 6 timmar i veckan o. s. v. Folkskollärarne skulle ock genom reformens genomförande erhålla större krafter för de medborgerliga ämnenas bedrifvande och så i sanning kunna verka för höjande af den allmänna bildningen, en bildning, som för ett litet folk, sådant som det svenska, vore af största behof säsom ett medel att förläna det motståndskraft