Svennen gick tvärt öfver borggården till den trappa, som ledde till riddarloftet. Han påskyndade sina steg, såsom man gör, ju närmare man kommer sitt måls när man har något af vigt att uträtta, och stod snart inför marskens svennehöfvidsman, Herman Berman. Denne befann sig ensam i rummet och var sysselsatt att med ärmen af sin tröja gnida bort en liten fläck på harnesket, som stod så blankt på ekbordet och återkastade morgonsolens strålar, hvilka i sned riktning föllo n genom de-små fönsterrutorna. När svennen initrädde, såg han upp och lemnade hastigt bordet. Han stälde sig midt för svennen och fästade frågande blicken på honom samt yttrade, då denne misstroget såg sig omkring i rummet: — Vi äro här ostörde, du kan tala fritt, Erik!... Jag ser på dig, att din natt i klostret har gifvit oss åtskilligt att tänka på. — Mera, Herman, än som vi måhända kunna gå i land med... — Det vill säga mycket det, menar jag ... man tänker väl icke öfverrumpla Stockholms slott, heller? — Något ditåt dock... de sammansvurna vilja taga marsken till fånga... här på Stockholms slott! — Marsken till fånga? — utropade Herman och kunde ej återhålla ett leende, så befängd syntes honom den tanken att taga marsken i ett slott, ) Se H.-T, N:o 74.