ör lit ar g, n, le tt Han visade ganska ilktigt huru detta skulle kunna tillgå såväl i de församlingar, der det finnes blott en eller två skolor och der följaktligen presten väl medhunne att taga del i undervisningen, som der skolornas antal är större och der verksamheten måste inskränkas till den impuls, som undervisningen i en eller annan bland dessa skulle gifva åt lärarne i de öfriga. Ilr Carlson ansåg följaktligen tanken i förslaget vara riktig och inom vissa gränser verkställbar. Han tycktes alltså ej ha något emot att en skrifvelse aflätes och lofvade uttryckligen sin medverkan i den af honom antydda riktningen. Men, såsom jag nämnt, härvid stannade det understöd hrr Mankell och Hedin erhöllo, ty jag kan egentligen icke såsom sådant anse hr Grasströms något obetänksamma utflygter på ett för honom skäligen fremmande område. Så mycket talrikare voro deremot deras motståndare. Förutom utskottsledamöterna, hrr Witt, A. Rundbäck och Rundgren, som alla kämpade för utskottets åsigt och förnämligast ställde sig på de praktiska omöjligheternas grund, uppträdde en hel svärm landsortsrepresentanter emot förslaget, förmenande att man skulle taga själen ur folkskolan, om solkskolelärarne upphörde att meddela religionsundervisning. Hästigaste motståndet kom likväl från hrr Ehrenborg, Kolmodin och Liss Olof Larssons sida, alla tre lutande något åt det pietistiska hållet. De förfäktade alla tre sina åsigter med anmärkningsvärd talent och i anföranden hållna i mycket olika tonart. Hr Earenborg, som företog en analys af motionens innehåll och sökte visa, att i den, likasom i hr Mankells muntliga yttrande till försvar för densamma, funnos två hvarandra motsatta grundtoner, använde icke utan framgång ironiens vapen och åstadkom dervid en så mycket mera egendomlig, för att icke säga komisk effekt, som hela föredraget hölls med konventikelpredikantens salvelsefulla röst och tonfall, som bjert stack af emot innehållets bittra sarkasmer. Å ena sidan, menade han, betecknade hr Mankell det gamla testamenstet såsom ett slags mythologi; å den andra uttalade han ett varmt religiöst instresse. I det ena andetaget sade han att frågans öfverlemnande åt prestmötet vore satt sätta bocken till trädgårdsmästare: i det andra yttrade han sig i de förbindligaste ordalag om presterskapet. Läkaledes sökte han visa, att hr Iledins nu uttalade intresse för den religiösa undervisningen stod i strid med hans under toleransdebatten fällda yttrande, att sanningen icke är någon gäfva som man mottager, utan finnes för menniskan till endast i form af personlig öfvertygelse. Konklusionen af hans anförande blef, att förslaget, såväl motionärens som reservantens, skulle leda derhän, att religionsundervisningen blefve indragen, enär presterna ej hunne med den taga någon befattning. Det var derföre för den ,,för religionsundervisningen ömmande motionärens eget intresse som hr Ehrenborg yrkade, att motionen skulle förkastas, på sätt utskottet hade föreslagit. Hr Kolmodin var deremot antingen alltför ärligt fördragsam eller alltför belefvad att vilja tillägga motionären och äreservanten några andra afsigter än de uttalade: kärlek både för solkundervisningen och religionsundervisningen. Men de hade i hans tanka misstagit sig i två väsendtliga punkter, nemligen i afseende på grunden till det onda och botemedlet mot det onda. Grunden till den dåliga religionsundervisningen fann han för sin del i lärarnes bristfälliga bildning och i bristfälliga läroböcker; botemedlet således i dessa bristers afbjelpande; men han kunde icke fatta fördelen at den föreslagna stora arbetsfördelningen, ty här vore ej fråga om några teologiska satser och något dogmatiskt system, utan om de stora kristliga grundsanningarne, som vore gemensamma för alla. Gustaf Adolfs yttrande, att den bäste kristne är den bäste soldaten, borde framför allt gälla om folkskolelärarne, som stå på förpost i striden mot mörker och okunnighet. Att skilja dem från religionsundervisningen, vore att undergräfva deras ställning till befolkningen i församlingarne och försätta dem i samma ställning som länsmannens och kronofogdens skrifvare, hvilka också vore ganska kunniga i skrifva och räkna, men ej derföre åtnjöte allmogens förtroende. IIr Hedins reträtt från den af motionären intagna position till en annan förskansning vittnade väl om stor taktisk skicklighet, men tal. fann sig dock ej kunna gå in på den halfmesyr, som föreslagits af denne eljest så radikale man. Hr Kolmodin hade slutligen ett principielt skäl hvarföre han motsatte sig förslaget. Det var dess högkyrkliga tendens, som gick ut på att rycka religionsundervisningen helt och hållet ur lekmännens händer för att öfverlemna den åt statskyrkans presterskap allena. Mot en sådan tendens ville han nedlägga sin protest, äfven om den ej utgått från konciliet i Rom! Sådan ungefär var tankegången i hr Kolmodins yttrande. Det fick sin färg dock hufvudsakligen genom de pikanta ordvänningar denne talare förstår att anbringa, men framför allt genom detta lif, denna eld i framställningen, denna Sillsamma förening af skalkaktig humor och djupt allvar, som äro honom egna. Äfven då man icke delar hr Kolmodins åsigter, hör man honom med stort nöje. AGh Po Rn 7711I11