sven och skulle, såsom seden var den tiden, tjena sina sista svenneår hos sitt syskonbarn, den mäktige marsken. Der såg man ock marskens svåger, herr Gustaf Carlsson, och hans halfbroder, den unge Sten Thuresson (Bjelke). Äfven herr Nils Stensson (Natt och Dag), som var gift med marskens syster, befann sig nu i slottssalen för att med de andra följa sin frände i brudefärd, ehuru hans ansigte bade ett uttryck, som om han helst velat vara långt derifrån. Till sin gestalt var herr Niis icke olik sin svåger marsken; kanske icke fullt så högväxt, men i lemmarnes jemnmått och kroppens bildning var han sin svåger lik. Äfven ansigtsdragen påminde något om Carl Knutsson, så att när man såg någon af dem på afstånd eller när man helt flyktigt betraktade dem, kunde man lätt taga vilse och taga den ene för den andre. Ilerr Nils hade öppna, välbildade anletsdrag, men uttrycket af det hela hos honom bade en viss anstrykning af både råhet eller vildhet och öfvermod. Han kunde hänföras både af det goda och det onda. Man tyckte sig i hans anletsdrag kunna läsa förklaringen, huru han en gång kunnat vara Engelbrekts man, på samma gång som man der såg något, som påminte om Engelbrekts mördare. — Glädje och fröjd vill jag se omkring mig i dag — hade marsken sagt till honom, i det han fattat hans hand, som synbarligen motvilligt lemnats honom — men I hafven ej det rätta bröllopssinnet, svåger Nils ... Brister eder något, så sägen mig det fritt ut, och står det i min makt, så vill jag gerna vara eder till viljes! — Och marsken hade sett så innerligt god ut, när han yttrade detta. Men herr Nils hade svarat kallt och stelt: — Hvad mig brister, kan du icke hjelpa, Carl... och dessutom vill jag helst bjelpa mig sjelf.