skulle härutinnan blifvit trodd. Erik, den ringe svennen, skulle dervid utan tvifvel hafva blottstält sig för den största sara, och det kunde till och med hafva gält hans lif. Herman Berman hade väl ej haft ett sådant öde att vänta, men helt säkert hade marsken sörvisat honom från sin åsyn. Man måste således vara betänkt på något sätt att rädda marsken utan hans vetskap. Medan de som bist öfverlade härom, smattrade trumpeterna och basunerna nere på borggården, och marskens svenner kommo inridande fullt i ordning i blanka barnesk att följa sin herre ned till stranden af Mälaren, der han skulle mottaga sin brud. Herman fattade häftigt harnesket, som stod på bordet, och spände det med Eriks tillhjelp om sig, hvarpå han skyndade in i stora salen, der marsken befann sig omgifven af en skara riddare, till största delen hans fränder, antingen på hans egen eller brudens sida. Skämt och glädje rådde i salen, när Herman inträdde, och marsken, som i allmänhet egde en ovanlig förmåga att lifva sinnena och vinna hjertan, tycktes i dag vara oemotståndlig. I sin ståtliga drägt, som blixtrade af guld och perlor, och med sin på en gång kraftfulla och behagliga hållning, sitt värdiga skick, som aldrig höjde sig till stötande öfvermod eller sänkte sig till inställsamhetens förbindlighet, var han utan all fråga den främste i kretsen ej blott af sin nuvarande omgifning, utan äfven i hela samlingen af sin tids store. De öfrige riddarne voro alla klädda i de dyrbaraste drägter, men ingen kunde mäta sig med honom hvarken i kroppslig skönhet eller i sättet att skicka sig. Man såg der flere af Bondeslägten, herr Carl Thordsson till Penningeby, marskens farbroder, lagmannen öfver Westmanland och Dalarne, och dennes sextonårige son, en smärt yngling med ljusa lockar kring ett välbildadt anlete, hvilket upplystes af ett par stora, liffulla, om kraft och mod talande ögon. Han var ännu blott