— Och likväl skall marsken gripas just i den gången och bland de tio svenner, som stå er... — Vid Guds moder, hvad säger du, Erik... dessa svenner skulle gripa marsken... du bar hört vilse, Erik, du har hört vilse! — Nej, det är du, som hör felt, jag säger icke, att de svenner, som du ställer dit, skola verkställa nidingsdådet, utan att de svenner, som stå der den stund marsken kommer att gå derigenom, de skola göra det. — De som stå der, säger du, ... de skulle då vara andra män än de, som jag stält dit!... Det vore ett märkeligt skifte, och huru det skulle ske utan att någon komme emellan och hindrade det, . .. det lyster mig se! Icke lärer jag väl förlora både syn och hörsel! — Men de blifva dig för detta ärende till ringa nytta, marsken skall gifva dig annat att göra ... och de svenner, som du gifvit vakten, skall han sjelf skicka bort, och sedan komma de rätte i deras ställe, och så ... höfvidsmannen för vakten skall klappa tre slag i händerna, och så skall allt vara gjordt i en bandvändning ... Nu vet du, huru allt kommer att tillgå. — Och de svennerne, om hvilka du talar ...? — De gå redan klädda som marskens, och när glädjen här på slottet står i höganlofts sky, så komma de så oförmärkt in på slottet och skola alla vara till hands, när de behöfvas. Jag menar, att detta allt kan vara att tänka på för hela dagen. Så var det ock. Saken kunde hafva varit lätt hjelpt, om någondera af dem hade kunnat gå till marsken och sagt, huru allt förhöll sig, och hvilka ränkor, som bifvit smidda. Men med det skaplynne, som utmärkte Carl Knutsson och serskilåt i den sinnesstämning, hvari han nu befann sig, då han sjelf var idel förtrolighet och glädje, var det fullkomligt säkert, att ingendera af dem