som var syldt af hans trogna svenner och der han var omgifven af sina bästa vänner. — Dock är det, som jag säger... de skola taga honom till fånga här på slottet midt ibland hans svenner och vänner... Här finnas förrädare på slottet, och det gäller nu att skära af dem springsenorna! — Förrädare, säger du ... dem kunna vi väl lätt befria oss från, sedan du lärt dem att känna. — Men jag känner dem icke... det var mörkt i det underjordiska rum, der de hade sin öfverläggning. När jag, tack vare den mörka natten och dimman, som steg upp kort före midnatt, lyckligt och väl klättrat öfver klostermuren, trodde jag till en början, att jag äfven denna natt gått förgäfves, men jag klämde dock in mig i smygen mellan pelaren och den lilla utbyggnaden, i hvilken jag såg min man försvinna den natten, då jag satte mig i sinnet att utforska honom, och då jag för att vinna mitt syfte så länge uppehöll den iromme fader Ragvald, Gud förläte mig det sveket, tills jag från fönstret i hans studerkammare fått se hvad jag ville, ... i denna smyg var en glugg, och genom den... jag kröp helt sagta in så lång jag är, och emedan mörkret här var tätare, så kunde ingen ana, alt en menniska hjelpte till att utestänga den smula ljusning som fanns och som syntes genom de andra öppningarna . .. — År det nödvändigt för mig att känna dessa biomständigheter? — anmärkte Herman, då svennen gjorde ett kort uppebåll. — Ja, I skolen dock se, buru försigtigt och listigt de hafva gått till väga... Från mitt gömställe kunde jag nu höra allt hvad som sades, men jag kunde ingenting se... Tio svenner skola stå som vakt i den långa gången mellan frustugan och riddarloftet i natt, är det icke så? Herman bejakade spörjsmålet, och Erik fortfor: — Känner du dessa svenner, Herman? — De äro de bäste bland alla marskens män!