i krigarens barm, han må än vara höljd i finaste skarlakansskinn. När han kom in genom slottsporten, fann han den yttre borggården fyld af hästar och svenner, hvilka voro sysselsatta att uppsadla sina hästar och göra sig redo att följa sin herre i det högtidliga tåget ned till Gråmunkeholmen för att mottaga den väntade bruden. Hans ankomst och vandring genom de sysslande svenneraderna väckte intet uppseende. Ty icke alla marskens svenner skulle vara med i bröllopsridten, utan en del af dem skulle stanna qvar på slottet, och bland dessa var naturligtvis denne sven. De voro dessutom allt för mycket upptagna af hvad de hade för händer för att fästa sig vid det mer eller mindre vanliga i denne svens uppsyn. Derute, medan han vandrat genom stadsgatorna, kunde väl en och annan borgare, liksom den unge smedsvennen, i förbigående fästat sig vid honom, men här på slottet kom det icke i fråga. Sålunda kom han in på den inre borggården. Här var det jemförelsevis på denna tidiga timma mera tyst och mindre folk. Man såg köksmästaren och hans svenner, äfvensom kammarsvennen och hofmästaren samt de många smäsvennerne af alla slag ifrigt sysselsatta med att utdela eller utföra någon befallning, eller ifrigt skynda öfver gården, men för öfrigt rådde här mera tystnad. (Forts.)