anmärkning till en mästersven, som stod bredvic honom, men som fann sig böra tillrättavisa sir unge kamrat, att ville han räkna alla marskens svenner, som den dagen skulle vara i rörelse, så finge han göra nog, men då kunde han vända sig till någon annan med så märkeliga iakttagelser Mästersvennen hade gått ut för att se på någo helt annat. Ju mer folket sedan började strömma nedå sjösidan till, desto mer togs också uppmärksam. heten i anspråk för andra saker. Dock märkt smeden, att ännu en sven kom gående från klostret och hade vid sin sida en mörk, gulblek man, som väl var klädd som en krigare, men som tyd: ligen icke hörde till marskens folk. Den förre val begåfvad med ett synnerligen fult ansigte, mer han var liflig och tycktes underhålla sin tyste led. sagare med åtskilligt tal, hvarpå denne dock ga ringa eller ingen akt. Just som de kommo mid för smeden och mästersvennen, stannade de, och den mörke yttrade: — lär menar jag att våra vägar skiljas, jag måste redan nu begifva mig härifrån ned til Stegeborg! — Det är ledsamt för eder, Rodenberg — svarade marskens sven — men träffas vi härnäst så skall jag se till, att jag kan bjuda eder lika godt herberge, som sist i Telje! — Så vida icke då ordningen kommer til mig! — genmälte han, som kallades Rodenberg Så skildes de åt, och marskens sven fortsatte genom trängseln sin väg till slottet. Utan tvifve skulle den, som närmare granskat uttrycket i hans ansigte, när han nalkades Lejontornet, måhände emedan det var märkbarast just då, hafva funni något deruti, som antydt, att hans tidiga morgon. utflykt icke varit utan ändamål. Ilan bemödade sig synbarligen att antaga ett muntert och sorg löst utseende, ehuru det dystra allvaret stack ige nom, liksom blodet sipprar fram och förråder såre