Munkbron och äfven inom Gråmunkeklostrets murar. Marsken skulle fira sitt bröllop med jungfru Karin Carlsdotter, och de storartade tillrustningarne, hvarmed man varit sysselsatt hela långa tiden förut, den praktfulla bonaden i slottsgemaken, hvartill marsken låtit hemta de dyrbaraste tapeter ej blott från sina gårdar, utan äfven utifrån, den rymliga rännarebanan, der dustridt och ringränning skulle anställas, de ytterst kostbara munderingarne för marskens hästar och svenner, — allt detta hade under de föregående veckorna varit ett föremål för allas samtal, undran och beundran, och de handtverkare och arbetare, hvilka varit sysselsatta med anordnandet, hade hela långa tiden varit ytterst vigtiga och eftersökta personer för de borgerliga gängena i staden. Från den öppna platsen framför Lejontornet och Bykyrkan och genom de mellanliggande gatorna ända ned till sjön, der en prydlig landstigningsbrygga var uppförd, hvimlade det af menniskor, och den ene sökte framför den andre skaffa sig en god plats, hvarifrån man kunde se det mesta möjliga af ståten. Naturligtvis voro alla fönster fylda af åskådare. Och all denna rörelse hade börjat tidigt på morgonen. Innan ännu det var full dager var bokstafligen hela Stockholm på benen. Men de första af dem, som kommo ned till Munkbron, sågo en skara svenner lemna klosterporten och gå öfver bron, som förenade Koljeskär med staden. Det väckte dock icke synnerlig förvåning, ty svennerna buro marskens färgor, och det kunde man väl begripa, att de hade haft ätskilligt att göra för sin herres räkning. Icke heller kommo de på en gång, utan en och en, eller två, högst tre tillsammans. En ung smed, som varit den aldra första på platsen och sålunda sett alla som gingo ut och in i klostret, hade räknat, att inalles tio af marskens svenner kommit ut från klostret och gått åt staden till. Han gjorde denna