Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 mars 1870, sida 3

Skogsbäcken ). Du yrande, skall du ej stanna I bokarnes dunkel till slut, Der solbarnen smeka din panna Hvar gång, när du leker ,tittut? Sin inbjudning skogen hörs susa Till hvila i doftande sal, Och lifsande vårsånger brusa Från björk och från nylöfvad al. Har du bortom skogen stämt möte Med broder, så vild, som du sjelf? Säg bor kanske djupt i ditt sköte En dragning till skummande elf? Framåt mellan tegar och lunder Du ilar alltjemt under sång, Du klarnar i djupet derunder, Och stadig och jemn blir din gång. Vi äro vid skogsbrynet redan, 7 ö ö ö I skuggande alm il ö ö ö Jag följer den djerfve, emedan Han just tyckes likna min själ. Du inklämd bland träden dig kände, Derinne du brådskande for, En oro i hj dig brände, Du kände dig född att bli stor. Nu ur dina växande flöden De dricka båd dalar och fält, Och hedarnes grönska från döden Du räddar så tyst och så snällt .... O, känns det ej ljuft att få svala De brännande öknarne här, Att så med sin handling få tala Om Honom, som kärleken är? ...Framåt! Det är stort, det är ljufligt, Du djupe, att följa ditt lopp: Mitt mod blifver nästan okufligt. Det slår sig kring verlden, mitt hopp. qvittrar ej fågel, ej blomma tårögd vid bräddarne le; Det qvällas, och stjernorna komma Att djupt i ditt hjerta sig se. Men du, du har slutat att ila, Gär tyst mot högt strömmande elf. ... När du vid det hjertat får hvila, Först då har du funnit dig sjelf. Anna A. Sy ) Ur ,,Sånger från heden, men glömdt i samingen. L—. d. ttttt2 —