Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1870, sida 2

Utan tvifvel skall man finna det helt naturligt, att i allvarliga och tänkande sinnen, sådana som Herman Berman och Nils Bosson, tvifvel skulle uppstå rörande rättfärdigheten af den sak, som de förfäktade, när de vid alla tillfällen sågo, att det blod, som flöt, tycktes flyta för deras berres skuld lika mycket, om icke mera än för rikets. Hos båda brunno en låga, renare och ädlare, än hos någon af de män, hvilkas namn hafva hunnit till efterverlden, och hos båda hade den tändts af den beröring, i hvilken de medelbarligen eller omedelbarligen stått till Engelbrekt. Dervid framstår måhända Nils Bosson i det klarare ljuset, ty det var blott undantagsvis, som han kommit i frihetsbjeltens grannskap, men i hans varma, eldiga själ stodo dessa minnen såsom vårdare af en oförgänglig eld, ständigt visande mot ett mål: Sverige. Af stort inflytande på honom hade äfven hans vistande hos biskop Thomas, denne Engelbrekts osviklige beundrare och vän, varit, och knappast hade det högtidliga löfte, som biskopen tog af honom, vid Engelbrekts graf, kort innan Nils lemnade hans hof och tjenst, behöfts för att binda honom med hela hans själ vid den sak, som varit Engelbrekts. Hvad som mest af allt hade bragt dem ur jemvigten var, att de med svärdet i hand nödgats uppträda mot sjelfva den allmoge, som följt Engelbrekt. Oräkneliga trådar bundo dem fast vid och drogo dem till just denna allmoge. Och det var ej godt just i handlingens födelsestund att döma, hvem som verkligen var allmogens vän, han som stred emot, eller han som stod i spetsen för denna allmoge. Svenneförhållandet band Nils Bosson, och mången gång kändes just derför lydnaden dubbelt svår. Det var pligt mot pligt, som kämpade i hans inre. Herman var mera herre öfver sina handlingar, men äfven hos honom utkämpades samma strid, och oförmågan att kunna se klart och skilja mellan osanning och sanning bragte ho