Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1870, sida 2

nom hardt nära förtviflan. När likväl efter Erik Pukes försvinnande samma allmoge, Eugelbrekts allmoge, följde en annan herre och lydde drotsen — ty derom, att han var den egentlige ledaren i de derefter följande upproren mot Carl Knutsson, derom voro de vissa — så var det, liksom svallvågorna i deras bjertan lagt sig. Men de behöfde dock meddela sig med en vän, och de beslöto att vända sig till Engelbrektsvännen biskop Thomas. Annu blef mycket ordadt om marsken, om konungen, om den afsomnade erkebiskopen och om drotsen, och den ädle biskopen skingrade med sitt lugna och öfvertygande tal alla tvifvel hos sina kära vänner, så att de med lättade sinnen räckte hvarandra handen i trohet mot Carl, och biskopen nickade så vänligt dervid. Hvad erkebiskop Olofs plötsliga död beträffade, hade äfven biskop Thomas hört hviskningarna om, att den förnäme herren som skickat giftet skulle vara ingen annan än marsken, men han hade aldrig trott derpå. Han hade vid ett tillfälle några veckor derefter, då ban sammanträffat med tvenne af Upsala domkapitel, domprosten herr Peder Nilsson och kaniken herr Jöns Bengtsson (Oxenstjerna), sport dem till om erkebiskopens död och tillstyrkt dem att anställa en noggrann undersökning för att få utrönt, huru vid tillfället verkligen tillgått. Domprosten hade ock varit af hans tanke, men herr Jöns Bengtsson hade satt sig deremot, menande att dermed intet skulle vinnas, då man icke hade någon skymt af bevis att stödja sig på. Herr Jönses egen skrifvare hade varit närvarande vid tillfället och i första ögonblicket tagit för gifvet, att någon förgiftat den lac amygdalorum, hvaraf erkebiskopen druckit straxt innan han dog, och erkebiskopens kansler, som af sorg och bedrötvelse blifvit nära vansinnig, hade skrikit ut det tör all verlden, men derpå kunde ingen anklagelse stödjas. Bäst vore derför, menade herr Jöns, att låta saken vara, så skulle den dö af sig sjelf.