stängda i Bringska gården vid Kungsängsgatan. Sedan man omsider lyckats få tvenne poliskonstaplar till platsen, greps den ene af de instängda — den andre hade lyckats komma undan öfver ett plank och befanns vara förre glasmästaregesällen Eriksson-Almqvist, hvilken då han togs hade på hufvudet hr Forssmans hatt, en han under öfversallet tillgripit. Ilarpa uppmärksamgjord bortkastade han genast hatten och upptog ur fickan en mössa; men vittnena voro för många, för att han skulle lyckas komma ifrån rånet. På vägen till poliskontoret sökte Almqvist, då han bunnit till torget, komma undan, springande utåt Waksalagatan allt hvad han förmådde, men vid dess ända hejdades hans fart af den från teatern kommande folkmassan, och de förföljande, studenterne och den ene poliskonstapeln, — den andre stod en lång stund orörligt stilla qvar på torget — hunno honom. Han kastade sig då raklång på gatan och måste bäras till poliskontoret, der han såsom sina medbrottslingar uppgat arbetskarlarne Lindvall, Hjort och Lindberg. Vid rädhusrätten i Måndags nekade Almqvist till allt, ehuru trenne vittnen intygade hans brottslighet. Målet uppskåts på åtta dagar. Samma qväll, blott en stund efteråt, blef på samma ställe en student öfverfallen och mycket illa slagen, så att han måste hålla sig vid sängen och anlita läkarevård. Många andra nyligen timade våldsamheter omtalas. — Allt detta är nu för mycket bedröfligt!