Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1870, sida 3

ten, att dörren funnits på glänt, att, nd I vore, hr Montans affärsställning var förträfflig oc! att man ej hos honom upptäckt ringaste spår til någon miss-stämning eller sinnesoro, som kund gifva anledning antaga, att han hade umgåtts me planen att förkorta sitt lif. Tvärtom hade han då han på eftermiddagen lemnat sitt hem, vari munter och jemn till lynnet såsom vanligt, ha hade bjudit en gäst till sig till följande dag ocl han hade kort före sin död i fullkomligt lugn sin nesförfattning gjort ett besök hos en bekant oci sder samtalat om en sammankomst, som skulle eg: rum om några dagar rörande någon fattigvårds angelägenhet. Det är med dessa fakta till utgångspunkter, son Junder Thorsdagen och gårdagen gissningarne gåt san i den ena riktningen och än 1 den andra, ocl som alla, hvilka om förhållandet fått kännedom sökt draga sina slutsatser sör och emot måjlighe ten af ett sjelfmord, för och emot möjligheten ai ett mord. Det inses emellertid lätt, att de anledningar, som talade för det sednare antagandet, voro af den betydenhet, att polisen var i ansträngd verksamhet för att om möjligt komma sanningen på spåren Bland de åtgärder, som för detta ändamål vidtogos, befann sig äfven den, att polismästaren lät i dagens morgontidningar utlofva en belöning af 150 j rdr åt den, som kunde tillrättaskafia ett förlorad: guldur, som i annonsen noga beskrefs. Det efterIxsta uret, som var af en mycket egendomlig beskaffenhet och lätt att igenkänna, var hr Nontans I saknade ur. Redan förut hade polisen genom förfrågningar hos stadens urmakare erfarit, att i Onsdags afton — således en kort stund efter dödsfallet — en flicka hade hos urmakaren Tornborg vid Gustaf Adolfs torg låtit sätta tillrätta glaset på en klocka, hvars utseende öfverensstämde med beskrifningen på det saknade uret. Denna omständighet gaf ökadt stöd åt misstankarne omkett mord, och de vunro sin bekräftelse, då i dag på förmiddagen, med anledning af den nyssnämnda annonsen, en kopparslagaregesäll vid namn Carl Oscar engelin infann sig först på det i annonsen uppgifna stället och, efter hänvisning derifrån, i poliskammaren samt uppgaf, att en i samma bus som han boende flicka, dotter till en sockerbruksarbetare, hade visat honom och hans hustru ett ur, så beskaffidt som det efterlysta. Polismästaren Östlund och chefen för detektiva polisen, kommissarien Cederborg, begåfvo sig med anledning häraf genast till uppgifvet ställe, der icke blott de hr Montan tillhöriga effekterna återfunnos, utan äfven flickan Josefina Catharina Eklund, hvilken var den, som visat sig innebatva uret, anträffades och nu genast och utan ringaste invändning bekände, att det var hon som genom strypning afdagatagit den i hotellet vid Hötorget funne personen, hvars namn hon icke ens kände, och att hon föröfvat detta brott derför att den okände svikit till henne gifna löften. De närmare detaljerna af denna ur så många synpunkter bedröfliga historia skall läsaren inhemta genom den bekännelse, som vid anstäldt polisförhör afgifvits at den anklagade och naturligtvis genast i häkte inmanade flickan Eklund. Ransakningen började kl. 4 till 2 e. m., sedan sessionen för dagen i poliskammaren var slutad. örhöret hölls i poliskammarens enskilda rum ech bevistades af så många åhörare, som utrymmet tillat. Mörderskan intördes och tilläts, då hon syntes mycket upprörd, att taga plats på en stol. Hon uppgaf sitt namn Josephina Catharina Ia klund, sade sig vara född på Lidingön och vara id 21 års ålder; att hennes föräldrar jemte en dre broder lefde samt att hon hade sin bostad hos dem i huset 2 Piperssränd på Kungsholmen. Fadern och brodern arbeta vid hr Wachrenqvists sockerbruk på Kungsholmen. På tillfrågan hvad hennes mor hette, svarade kon med syubarligen den djupaste rörelse, att henaes namn var Hög. Om förhållandet angående sin bekantskap med hr Montan berättade hon, att hon, som under , ne månader gått i ett hus på Drottninggatan för att lära sig sy, då hon gick hem om aflnarne hade på Drottninggatan mött en äldre man, som tilltalat henne, frågat om hennes namn, sysselsättning 0. s. v. Så småningom hade likväl dessa samtal öfvergått till en förtroligare bekantskap, hvaraf följden blifvit att de sammanträffat på bestämda tider, dels i hörnet af Nya Kungsholmsbrogatan och Drottninggatan, dels på Rörstrandsgatan, hvarefter de åtföljts till något hotell. Detta hade fortgått under ett par månaders tid, och beade hon vidare, att redan första gången de varit tillsammans, den gången på ett hotell i staden mellan broarne, bade han lofvat att skaffa henne plats i handel, hvilket löfte ban sedermera, alla gånger de sammanträffat, återupprepat. Men Onsdagen den 9 i denna månad, då de skildes från samma hotell, der mordet sistlidne Onsdags afton begicks, hade han, enligt Eklunds uppgift, gt henne att han ej vidare ville träffa henne. Då, fortsätter Eklund, blef jag ond öfver att han; ej höll sitt löfte att draga försorg om mig, och; eiter att under den följande tiden allt eme lanåt nafva tänkt att döda honom, beslöt hon sig Tislagen den 22, klockan 4 å 5 på eftermiddagen, lå hon, sjelf på väg till Hornsberg, der hon hade pekanta, utan föregående öfverenskommelse träfle br Montan på Rörstrandsgatan, för att döda sonom och begarde ett möte med honom. Hr; Montan beviljade detta möte och bestämde sjelf ut det skulle ske följande dag, Onsdagen, kl. 7 å aftonen; de skulle då mötas vid Gamla Kungsolmsbrogatans ända och derifrän åtföljas till holet AES vid Hötorget; Eklund var, då hon påjande dag träffade hr M., bestämd för att trypa honom och medhade för detta ändamål i in klädningsficka ett gröfre bindgarn nära 1, um tjockt och af vid pass sju qvarters längd. lomna till hotellet hade han gått upp i hotellåningen, 1 tr. upp, under det hon stannat i förtugan på nedre botten. Efter några minuter Te jade hr Montan, såsom ban äfven vid föregående illfällen plägat, från trappan sakta tillropat Ekund, hvaretter hon gick upp i rummet, då ban ned nyckeln innanför stängde dörren. Etter sejan samma sörtrolighet rädt emellan dem, som id de tillfällen de förut varit tillsammans gjort ig gällande, bestämde hon sig, under det hon vid önstret var sysseisatt att taga på sig kappan, för tt döda honom. På polismästarens fråga,huru hon kunde nära sådan tanke, svarade hon, att hon ej visste ad hon tänkte medan hon var der. Hon gick mellertid fram till honom, som ej kunde hysa ninsta misstanke, och, läggande trossen dubbelt m hans hals samt trädande in dess lösa ändar enom den dubbla, dreg hon till snaran i ett ögonlick, och han, som var stående på golfvet, föll enast utan att gifva ett ljud ifrån sig mot en tol, som kullslogs, och derefter i golfvet. På po-. smästarens derom gjorda fråga, svarade hon, att s on ej visste om han var död. Hon hade derefer tagit ifrån sitt offer dennes klocka, ring och n portmonnaie, innehållande 10 rdr och några mnibuspoletter. Då polismästaren tillfrågade henne, m hon sålunda dödat honom för att komma åt l, ans pengar efter hon tog dem, svarade hon med ) rycket fast ton: ,, Nej, det var för att jag var ond A honom, för det han ej hållit sitt löfte att aldrig fverge mig; jag tog ej pengarne för pengarnes kull, men jag var rädd och vet ej hvad jag jorde. Hon hade derefter gått och skjutit till örren utan att låsa den i lås. Hon hade ej sökt tt smyga sig derifrån, utan gått som vanligt, emei an, som hon uttryckte sig, hon ej brydde sig om vad som kunde komma att hända. Hon hade, edan hon lemnat hotellet, ej gått direkt hem till in bostad, utan gått utåt flera gator och hadej erunder äfven varit inne i hr Tornborgs urhan-j 1 vid (nctat Adolfo tare aRh dan hade 18